Anneli Alhanko har dansat alla stora roller, intagit världens ledande scener. Som enda svensk har hon inbjudits att dansa på Bolsjojteatern i Moskva. Och som få i världen har hon den högsta titeln en dansare kan uppnå, prima ballerina assoluta.
Hon har också fått ynnesten att ”slicka sig i baken” otaliga gånger – på sitt eget frimärke.
– När frimärket kom ut 1975 skickade jag massor med brev, det blev jättedyrt. Framförallt var det en otrolig ära och en stor glädje över att balett uppmärksammades.
Ögonen gnistrar piggt och skvallrar om sprudlande humör liksom outsinliga energikällor; ryggen är rak som ett spjut, både när hon poserar intill balettstången på Stockholm Dance Academy och när hon slår sig ned vid konferensbordet.
Slog an en sträng
Vägen till yrket började för 56 år sedan. Hennes far Erkki Alhanko var finländsk generalkonsul i Bogota. När den fyraåriga diplomatdottern flyttade från Colombia till Sverige mötte hon jultomten – och det tog en ände med förskräckelse.
– Jag blev livrädd. Därefter blev jag väldigt skygg och gömde mig bakom mammas kjol när jag skulle träffa folk. Därför satte de mig i dansskola, för att jag skulle bli av rädslan.
Ganska omedelbart slog baletten an en sträng i hennes hjärta.
– Jag var väldigt blyg, men dansen var förlösande. Jag kände att jag kunde uttrycka mig i dansen. Det var nog det som fängslade mig.
Tre år senare fattade hon ett avgörande beslut. Hon såg baletten Stenblomman på Kungliga Operan och förfördes. Av musiken, dansen, de rosa skorna och tutuerna, de vackra ballerinorna. Hon skulle satsa.
Åren som följde arbetade hon hårt och oförtrutet.
– Men hårt arbete med tekniken, talang och musikalitet räcker inte. Utstrålningen, ”själen”, är oerhört viktig. Dans får inte bara bli gymnastik. Om själen inte är med blir det tomt.
När hon var 17 år föll alla dessa bitar på plats i den osedvanligt tidiga, och bejublade, ballerinadebuten i Nötknäpparen. Resten är en rakryggad historia på såväl inhemska som internationella scener.
– Jag är fortfarande en aning blyg, men genom att jag representerade Sverige utomlands och träffade så många människor blev jag tvungen att övervinna min blyghet.
Höftoperation
För fyra år sedan bestämde sig Sveriges första hovdansare efter en höftoperation att sluta dansa.
– Det känns utmärkt, eftersom jag startade det här, säger hon och sveper med handen mot en tränande dansklass några steg bort.
– I mitt liv har det varit viktigt att göra något gott av min talang. Det har jag gjort med min dans. Min drivkraft nu är att föra vidare min kärlek till dans och ge unga god undervisning.