"All världens makter försöker knulla oss i röven". Lyrikföreningen Dödsstjärnan drar i gång med en big bang när de läser sin scenpoesi på Norrköpings konstmuseum.
Sex scenpoeter uppträder kollektivt och var för sig. Framträdandet är en programpunkt under museets stora utställning med Elis Eriksson och delar av den framförda poesin är direkt inspirerad av mötet med hans konst.
Elin Henriksdottir läser en rätt innerlig kärleksförklaring till en av Elis Erikssons skapelser, seriefiguren Pavan. Hon vill vara sanslöst kär i Pavan och klä sig i cowboyhatt precis som han. Och är det inte en märklig namnlikhet mellan Elis och Elin?
Martin Johnsson är den mest teatrale deklamerar högt, sjunger, agerar och vandrar omkring i Galleri 5 under Elis Erikssons stora, sena målningar. Jon Havges tema är mer en samtida civilisationskritik.
Aleqzia Braunisch Cosmos läser i ett hastigt tempo, markerar rytmen i ordflödet och får lite svårt att hitta dynamiken när hon försöker nå ett crescendo samtidigt som hon går ner på huk i den enda dikten som bär spår av samma vrede som kännetecknar Erikssons ursinniga kommentarer till den svenska åldringsvården.
Matilda Olofsson lutar sig mer mot en stand up-tradition och förmår utvinna poänger ur sin berättelse och tycks också improvisera ganska effektivt. Jonas Edström är mer lågmäld när han akstiskt iscensätter en akustisk tågresa som avgår med sorgetåget mot framtiden och förklingar med en förhoppning om att världen kommer att räddas i dag.

Men finalen är ett kollektivt, flerstämmigt citatkollage direkt från målningarna då Dödsstjärnans medlemmar gör sig till delar av utställningen, bland annat i dialog med Elis Erikssons egna samtal med Gud, Jesus och Satan. Det blir en kör som mycket väl illustrerar det mångtydiga i hans livsverk.