Nu är de gemensamma beröringspunkterna i första hand är biografiska och saknar i de flesta fall betydelse för tillkomsten av de enskilda verken. Visserligen hittar man geografiska anknytningspunkter, men de är utbytbara och konstnärerna kunde lika gärna komma från Blekinge, Småland eller Medelpad.

 

 

De tretton utställarna kommer från högskolor på olika håll i landet och
i stället får man känslan av att stå inför ett antal unga konstnärer gjort sina val och att de mantalsskrivit sig på orter som konstnärligt sett ligger ganska långt från varandra.

 

Istället för gemensamma drag uppfattar man avgörande skiljelinjer. Den tydligaste går mellan en mer sociologiserande hållning och en upptagenhet kring de formmässiga uttrycken.

 

Det är ganska långt mellan Eva Arnqvists fotografier på säkerhetsbrevlådor från Sätervägen i Linköping och Martin Formgrens stora, flödande målningar. Arnqvists bilder antyder ett slags social beredskapsmentalitet, samtidigt som Formgren i sina graffitiinspirerade verk försöker få fatt i en rastlöst undflyende värld.

 

Aldís Kolbrún Ellertsdóttirs närmast dokumentära videoinstallation Sfitjod, som handlar om den svenska invandrarundervisningen, skiljer sig markant från iscensättningen av de tatuerade barnen i Lovisa Ringborgs triptyk Infantia.

 

Båda är verkningsfulla, men på olika sätt. Men framför allt är det genom dessa asymmetrier och sprickbildningar som utställningen blir spänningsförande.

 

 

Men det finns flera exempel på liknande kontraster. Robert Karlssons Den svenska modellen består av en ljudlåda som placerats på golvet i utställningslokalen. Ur den strömmar Olof Palmes röst från en riksdagsdebatt i juni 1980 och den svartgrå lådan påminner om en blysarkofag, vilket ger en antydan om säker slutförvaring av ett förflutet, som många vill glömma. På en vägg i närheten hänger Krister Paleologos målning Love me, som visar en man inför en badrumsspegel och något som verkar vara ett batteri av hygienartiklar och skönhetsprodukter. Han ser ut att göra sig redo för världen utanför genom att skapa sig själv och det är gjort med stor psykologisk känslighet som låter ana både distans och ironi.

 

Det kan vara svårt med samlingsutställningar, men årets Mönstring är ändå variationsrik och luftig på ett sätt som ger de olika verken nödvändigt utrymme. Det är möjligt att avläsa dem på egna villkor men också ställa dem emot varandra, vilket ger en hel del behållning.