Debatt Frågan kring slöjans existens i exempelvis förskolan, grundskolan och på arbetsplatser är svår för den kräver att var och en av oss bestämmer vilken sanning som vi vill företräda och stå upp för.

För två år sedan skrev jag tillsammans med Pär Linderoth (M) ett förslag om att Norrköpings kommun, i alla förskolor, skolor och i fritidsverksamheter , behövde hitta en möjlig väg att förbjuda slöjan på minderåriga flickor. Vi skrev bland annat: ”Slöjan är ett sätt att dölja och minska kvinnans attraktivitet. Slöjan har en stark anknytning till hur man som flicka ska underordna sig mannen. Ur ett individperspektiv är kulturen att bära huvudduk destruktiv för flickor som tvingas till detta”.

Under senaste tiden har lokal media rapporterat om hur personal i förskolan och skolan vittnat om att allt fler flickor i lägre åldrar tvingas bära slöja. Förutom detta träder också unga kvinnor fram som fostrats i hederskulturer. I NT den andra januari bekräftar tjugoåriga Samira att föräldrars krav på att flickor ska bära slöja kryper allt längre ned i åldrar. Samira är tydlig med att slöjan är ett verktyg för att ”alltid täcka sig från mäns blickar”. Hon vittnar också om att den hindrat henne i skolan.

Vårt förslag möttes med osakliga påhopp om våra bakomliggande motiv. Vi kallades islamofober, främlingsfientliga och rasister. Anklagelserna uttalades i kommunens högsta beslutande organ: Kommunfullmäktige, haglade i sociala medier och uttryckes av lokala politiker i media. Jag blev givetvis djupt oroad och besviken över hur högt uppsatta politiker tog sig frihet att förminska och smutskasta ett förslag för minderåriga flickors rättigheter i ett av världens mest jämställda länder.

Sedan vårt förslag lämnades in har samhället delvis förändrats. Exempelvis har den omfattande metoo-rörelsen berört en hel värld. I den rörelsen har sällan vittnesmål ifrågasatts och aldrig har jag upplevt att de kvinnor som vågat träda fram avfärdats kollektivistisk på det sätt som ibland kvinnor bakom en förtryckt slöja avfärdats.

För mig handlar politik mycket om att stå upp för de människor som har det svårast och är mest utsatta. Vi har exempelvis länge diskuterat samtyckeslagstiftning för att stärka offrens ställning vid sexuella övergrepp. Jag tror att jag delar åsikten med många politiker, oavsett parti, att det är offrens upplevelse som ska stå i fokus när lagar skärps mot kriminella sexuella handlingar och förtryck. Men hur agerar samma politiker i debatten om slöjan som är en förtryckande symbol som kvinnor och flickor tvingas bära? Är det vittnesmålen från de förtryckta kvinnorna som ska sättas i centrum för skärpta lagar mot hedersförtryck eller är det fortfarande de röster som hyllar slöjans varande som ska vara referens för jämställdhet och tolerans i vårt svenska samhälle?

För två år sedan gjorde jag ett tydligt ställningstagande att stå upp på de förtryckta kvinnornas sida. Jag hoppas att jag idag har sällskap av fler ledande politiker än då – det vore ett konkret bevis på att vi står upp för de värderingar vi så gärna hyllar med ord.