Debatt

I dagarna kom den efterlängtade domen mot Ratko Mladic för de värsta krigsbrotten på europeisk mark sedan andra världskriget. Den internationella krigsförbytartribunalen i Haag var inte nådig, men å andra sidan, det var inte Mladic heller. Listan på förbrytelserna som den bosnienserbiske generalen begått är alldeles för lång för att här återges i sin helhet, men folkmord och brott mot mänskligheten är de allvarligaste. Under den femåriga rättegången har den åtalade ägnat sig åt att håna tribunalen, medierna, offren och deras familjer, istället för att bestrida anklagelserna. Tribunalens utslag välkomnas av alla oss som under perioden 1992-1995 utsattes för ”bödelns” urskillningslösa våld, och av såväl bosnierna i hemlandet som de i förskingringen.

Domarna mot Mladic, samt de tidigare mot hans överordnade och underställda, är inte viktiga enbart ur ett historiskt perspektiv. Deras budskap är, liksom Nürnbergrättegångarnas, tidlöst och universellt. I synnerhet är de betydelsefulla för oss i vår samtid, och i vårt Sverige och Europa, där antimuslimska och rasistiska strömningar kraftsamlar. Deras slagord, fördomar och grova generaliseringar är ett eko av nittiotalets serbnationalistiska propaganda, som beredde marken för koncentrations- och våldtäktsläger, etnisk rensning och folkmord. I svenska och europeiska högerextremistiska kretsar åtnjuter Ratko Mladic och Radovan Karadzic närmast gudalik status, med motiveringen att de i närhistoria hade ”försvarat” Europa mot ”muslimen”. Det högerextremistiska tankegodset känns igen från 1930-talet, då kontinenten skulle ”försvaras” mot ”juden”. De konspiratoriska tankegångarna har inte förändrats nämnvärt, bara ”fienden” är en annan.

Förvisso kommer inte de fällande domarna i Haag att återuppliva de mördade, eller ge någon egentlig upprättelse åt de sårade, de våldtagna, de fördrivna. Skadan är skedd och kan inte avhjälpas. Men i dagens Sverige och Europa finns ändå hopp. Det hoppet ligger till alla anständiga individer och organisationer som vägrar samarbeta med antidemokratiska krafter och skyr deras idéer. Våra makthavare tar inte det högerextremistiska hotet på det allvar det förtjänar. Tvärtom. Spår av extremhögerns chauvinistiska retorik återfinns idag bland framträdande politiker och opinionsbildare, från vänster till höger.

Det är uppenbart att Europa kan härbärgera ett folkmord när och var som helst. Efter Nürnbergprocessen deklamerade vi ”aldrig mer”, men ändå inträffade det otänkbara i Bosnien bara dryga femtio år senare. Aldrig mer?