Debatt I fredags presenterades det vinnande förslaget om vad som ska byggas på Strömsholmen i Norrköping. Det blev ett boutiquehotell med intilliggande kallbad. Arkitekten Peter Ullstad från Codesign beskrev förutsättningarna som ”helt fantastiska”. Tätt samarbete om gestaltning och funktion ska ha skett med kommunens arkitekter. Hotellet ingår i en helhet som ska smälta samman med badet och ön. Låter ju lovande.

Hur blev då resultatet? I mitt tycke liknar det mest en 70-talsbunker som sprider tristess och monotoni. I Facebookgruppen ”Stoppa förfulningen av våra städer” beskrivs det som ”en verktygslåda”, ”en blandning av ett kvinnofängelse och gammaldags sylåda” och ”Alcatraz”. Skapelsen utgör en ordentlig provokation med sin centrala placering mitt i Strömmen.

Utsikten blir dock magnifik för hotellgästerna. På ömse sidor ska den samsas med arkitektur från tider när stilidealen andades en helt annan värme.

Den stadsomdaning som inleddes under 1960-talet har nu gått in i en ny fas. För att hylla den strandade finlandsfärjan Presidenten från 70-talet, som placerades över stora delar av det massakrerade Saltängen, kompletteras själlösheten med fler missfoster som kontrast till de gamla 1700-talshusen på Saltängsgatan. Här tronar nu den rostiga lådan Comfort Hotell (nominerad till årets Kasper Kalkonpris) samtidigt som gamla busstationen bebyggs med bostadshus utan respekt för närliggande 20-talsbyggnaden Druvan.

Runt om i Norrköping ser vi samma trend, med Lundbergs nyproduktion av punkthus längs Kvarngatan som ett skräckexempel genom sitt förakt för kulturarvet i Industrilandskapet och den omgivande kvartersstaden. Botrygg hakar på trenden och ”anpassar sig” till de vackra 1800-talshusen vid Nya Torget med en ny DDR-pastisch.

Den försiktighet och varsamhet om det gamla som fanns under 1990-talet är idag som bortblåst. Skönhet ses som relativt och behöver därför inte tas i beaktande. Extrema kontraster hyllas återigen. Den nygamla arkitekturen har ett nästan totalitärt och futuristiskt kyligt uttryck.

Förändringarna sker precis som under 60-talet snabbt. Vi som värnar den gamla staden hinner inte med, och bland beslutsfattarna hörs inga protester. Det hela utgör ett stort demokratiproblem.

Strömsholmen har varit på tapeten länge och flera projektidéer har kommit och gått. Jag minns hur allmänheten tillfrågades för c:a 15 år sedan.

Många önskade då att Carl Bergstens restaurang i jugendstil från 1906 som fram till 1939 stod på platsen skulle återuppbyggas. Själv stödde jag helhjärtat denna idé. Tyvärr så hörsammades detta inte av styrande tjänstemän och politiker. Istället fick vi något som mer liknar en hopfällbar verktygslåda. Hur hade det blivit om allmänheten hade fått rösta?

Vi behöver en större mångfald i det arkitektoniska uttrycket och att det modernistiska stilmonopolet bryts. Varför inte en lekfull och fantasieggande nygotik eller nyjugend, som anknyter till de stilar som dominerade stenstaden innan 60-talets rivningar?