Det finns starka historiska band mellan Socialdemokraterna och Landsorganisationen (LO).

Båda bildades i slutet av 1800-talet och sedan dess utgör S och LO de två ben som arbetarrörelsen anser sig stå på.

Under många år var samarbetet organisationerna emellan berikande, till exempel i kampen för allmän och lika rösträtt. I dag har den intima kopplingen med det ekonomiska beroendet mellan de två organisationerna resulterat i att effektivt förhindra den förnyelse som så väl behövs inom det socialdemokratiska partiet. Arbetarrörelsens tvåbenthet har ersatts av stelbenthet.

Det var först 1990 som LO avskaffade den odemokratiska så kallade kollektivanslutningen. Den innebar att en medlem i ett LO-förbund automatiskt blev medlem i det socialdemokratiska partiet, till vilket vederbörande också betalade medlemsavgift; detta fastän många LO-medlemmar redan då röstade på andra partier än det socialdemokratiska.

Stig Malm, själv ordförande i LO, kallade företeelsen ”en kvarnsten om arbetarrörelsens hals”. Kanske var hans ord en omvändelse under galgen, men likafullt insiktsfulla.

Enligt senast tillgängliga statistik vet vi att färre än 40 procent av LO:s medlemmar avser att rösta på S i höstens val.

Mot den bakgrunden är det än mer upprörande att det, även till medlemsantalet krympande LO, fortsätter att pumpa in pengar i det socialdemokratiska partiet och inför varje valrörelse ger miljontals kronor i bidrag. Om till sist kollektivanslutningens kvarnsten avlägsnats från LO-medlemmens hals, tynger ändå nuvarande bidragssystem som ett ok.

Som ordförande i LO har Karl-Petter Thorwaldsson en plats i socialdemokraternas verkställande utskott. Så hade också Wanja Lundby-Wedin, som var ordförande före honom.

”Man biter inte den hand, som föder en”, säger ett gammalt ordspråk. Socialdemokraternas ovilja att vidta nödvändiga förändringar inom exempelvis arbetsrätten har naturligtvis sin förklaring i motstånd från det bidragsgivande LO.

Det är hög tid, att klippa banden mellan LO och S. Låt var och en stå på sina egna ben! LO bör naturligtvis inte ha någon annan roll än andra fackliga organisationer.

Såväl LO som S skulle vinna i demokrati och omgivningens respekt, om man upprättade en ordentlig rågång mellan facklig och politisk verksamhet.