Debatt Våra skilda, åldrande och sjuka föräldrar för en daglig kamp i tillvaron. Isolerade och utlämnade till en hemtjänst och sjukvård som inte fungerar.

Två ”barn” hjälper så gott de kan. Ett av barnen bor 25 mil bort, det andra är företagare i staden.

Mamman har KOL och svårt att andas, har haft tre stroke och kan knappt gå. Läkaren på vårdcentralen tycker mamman är för sjuk för att hanteras där och rekommenderar akuten. Mamma kan inte ta sej ur sin lägenhet. Mamman och dottern åker ambulans till akuten där de får vi besked att mamman ska hanteras på vårdcentral.

KOL-sköterskan och andra kan inte komma hem till mamman och mamman kan och orkar inte ta sej till vårdcentral. Mamman får ingen hjälp av sjukvården. Framför TV:n – i soffan – lever kvinnan sitt liv. Hon har inte sovit i sin säng på år och dar. Klarar inte av att duscha, byta kläder, laga mat eller något annat. Iche fungerande hemtjänst gör att hon inte vågar beställa mat. Kvinnan lever på yoghurt, choklad och bananer. Av näringsbrist och oro blir hon ”skinn och ben”.

Hemtjänsten låser inte ytterdörren när de går, 15 gånger har dottern dokumenterat detta. Två gånger står dörren fysiskt öppen. Städningen är till mer än hälften under all kritik. Få ser vad som behöver göras. Bra personal finns; de är ljus i mörkret. Mest är det vikarier – nya ansikten - unga, orutinerade, många har svårt med svenskan.

Cheferna passerar revy och ledarskapet lyser med sin frånvaro. Mamman, som annars sällan klagar, gråter och vill dö. Mamman får avslag om särskilt boende.

Pappan har mist sin livskamrat och är ledsen och deprimerad. Paniken och ensamheten är ständiga följeslagare. Rörligheten är nedsatt, pappan klarar inte av vardagen. Pappan längtar ut till luften och ljuset, efter gemenskap och tillhörighet.

Pappan säger att han inte orkar mer. Pappan får avslag om särskilt boende

I Norrköping får man dö sjuk, isolerad och ensam. Ingen hör, ingen ser, ingen lyssnar. Ingen hjälp finns att få!