Med entusiasm väntar vi i Polen på den Helige Faderns besök.
Mötet i Kraków blir med säkerhet en stor upplevelse för de ungdomar som kan lyssna till den Helige Fadern. Jag har även en stor förhoppning om att detta blir en tid för en inre förändring för den katolska kyrkan i Polen.
Man har en känsla av att det finns två kyrkor i Polen som har anspråk på att vara katolska. Den ena har en djup, kristen identitet och den andra är den nationella katolska kyrkan. Dessa representerar skilda religiösa visioner, vilka ibland sammanfaller, som under 1980-talet, när kyrkan, tillsammans med den demokratiska oppositionen var emot den kommunistiska regimen som förbjöd de fria medborgerliga, ekonomiska och religiösa friheterna. Det var en tid då olika krafter kämpade för en demokratisk stat. Kyrkobesökarna bestod inte bara av troende utan även av folk som ville lyssna till det fria ordet, ett positivt besked eller, helt enkelt, bara ville finna ro.
Dessa sociala strävanden och en heroisk ansträngning av många människor utmynnade i ett politiskt genombrott. Det ägde rum samtidigt med en ekonomisk kollaps i det socialistiska samhället. Förändringen började den 4 juni 1989, med en antisocialistisk opposition som deltog i valet innan någon skulle kunna drömma om Berlinmurens fall. För två år sedan firades minnet av dessa händelser av representanter från 40 länder, inklusive Barack Obama i Warszawa. I år har den polska regeringen på ett utmanande sätt ignorerat dessa fakta och i stället lanserat en hel ny historieversion.
Från förändringen1989 leddes Polen av olika koalitioner som hade skilda koncept för staten, dock alltid med respekt för medborgerliga rättigheter.
Dessvärre inträffade något nytt. Det senaste valet i Polen, i oktober 2015, vanns av ett parti, Lag och rättvisa (PiS) som gränslöst lovade väljarna populistiska ting. Var femte polack röstade för ett parti som leddes av en stark, men då taktiskt gömd fanbärare: Jaroslaw Kaczynski. Valresultatet gav honom en parlamentarisk majoritet. Tidigare hade en kandidat från samma parti, Andrzej Duda, som lanserats som en modern, europeisk politiker också vunnit presidentvalet.
Det var också tack vare en öppen sympatiyttring från hierarkier och kyrkoherdar i den katolska kyrkan i Polen som det blev så.
Direkt efter valet har det ledande partiet börjat ägna sig åt begränsningar av demokratin – förändrade regler för de statliga medierna, lamslående av konstitutionsdomstolen (i den frågan har även Venedigkommissionen yttrat sig, men den polska regeringen har inte tagit någon som helst hänsyn till kritiken).
De statliga medierna började bedriva propaganda i linje med överheten: mot illvilliga flyktingar, fientliga lobbies med bankirer i första ledet och mot oppositionen samt EU (fast här är attackerna förtäckta av den enkla anledningen att man inte vill mista de enorma EU-medel som betalas till Polen).
Samtidigt använder sig den ledande makten av olika religiösa symboler för att ytterligare förstärka sin auktoritet vilket får respons hos en del polacker.
Katolicismen i dagens Polen är tydligt och utan skrupler utnyttjad i syfte att främja statens ideologi. Som argentinare vet den Helige Fadern vad populism är, och den fara som hotar att försöka göra makten sakral.
Icke-demokratiska processer igångsatta av det styrande partiet har ett stöd av eliten i den katolska kyrkan i Polen. Dessa predikar mer eller mindre politiska budskap, som ofta öppet hyllar den sittande makten. Ärkebiskop Józef Michalik hade en politisk påskpredikan där han exkluderade och kränkte de som upplever situationen i dagens Polen annorlunda. I predikningar av polska själasörjare betyder fientlighet mot islam även fientlighet mot flyktingar. Jag lyssnade personligen till predikningar i Wroclaw där man förstärker rädslan för islam.
Regeringen gör alla möjligt för att slippa ta emot en liten grupp på 000 flyktingar. I Polen finns det gott om plats för att ta emot behövande och det finns många människor vilka skulle kunna och helst vill hjälpa till.
Emellertid är den nya regeringens strävan att skrämma medborgarna för flyktingar. Flykting, i den propagandan, står för den nye juden.
Angela Merkels humanitära gest är, sedan flera månader, hånad av polska politiker i de statliga medierna. Hon själv är utpekad som skyldig till den uppkomna svåra flyktingsituationen.
Det finns inte plats i media för en sann bild av de tragiska händelserna som utspelas i Medelhavet och i Egeiska havet. Däremot sipprar propagandan igenom, vilket syns i opinionsundersökningar. För ett halvår sen, vid den nya regeringens tillträde, deklarerade 20 procent av befolkningen fientlighet mot flyktingar, nu är siffran 50 procent. Denna ökning av främlingsfientligheten kan inte förklaras enbart av rädslan för terroristattacker under de senaste månaderna. Det är förvånande att polska folket, som fått så mycket stöd från rikare nationer, nu plötsligt vänder sig bort från andra behövande.
I syfte att begränsa demokratin i nuvarande Polen ingår även det nya hatspråket. Jaroslaw Kaczynski deklarerade rakt ut i parlamentet att flyktingar för med sig parasiter och hotar den kristna identiteten i Europa genom att förvandla europeiska kyrkor till toaletter!
Alla dessa invektiv riktade till oppositionen passerar ostraffat, än mer upprepas de ständigt i det mediala rummet av lögner och falskhet och tas emot av sanningsbefriade mottagare. Sejmledamoten Bernadetta Krynicka, PiS, konstaterade i katolsk radio, att den som "skvallrar till främmande land är förrädare och borde dingla i galgen". Hon syftade på EU-debatten. I den ilskna propagandan ligger nationalkatolska budskap.
Kaczynskis parti fjäskar sedan länge med höjdarna i katolska kyrkan och djupt troende människor i Polen. Stödet är starkt från predikstolarna. Propagandan flödar som visar likhetstecken mellan en främlingsfientlig regering och katolicismen.
Pis betalar tillbaka till Kyrkan – för stödet. Man donerar på ett utmanande sätt ytterligare medel för kyrkliga ändamål. En ny jordabalk går helt emot jämlikheten och premierar katolska kyrkan. Den lamslagna konstitutionsdomstolen kan inte blockera denna eller andra lagändringar som strider mot Polens konstitution.
Det synliga partnerskapet mellan den polska regeringen och den katolska kyrkan väcker hos mig en djup, personlig oro. Jag delar den med många av mina vänner som troget tjänar kyrkan. Prästen Józef Tischner, filosof och akademisk själavårdare, sa en gång att ingen marxist lyckas få en troende att lämna tron, mer än en och annan kyrkoherde. Det är många i Polen nu som åter minns dessa varningsord.
Helige Fader, du kommer till ett annat Polen än det forna under besöket av Johannes Paulus II. Ers Helighet blir mottagen av makthavare som talar med annan röst än då. Märk då att hyllningen till Dig görs av makten som verkar mot demokrati och inte bryr sig om internationella åtaganden samt dessutom använder sig av en verbal aggression.
I min stad Wroclaw bodde den heliga Edyta Stein före andra världskriget. 1933 skrev hon brev till påven Pius den XI. Hon var förskräckt över situationen i sitt land.
Jag jämför inte situationen. Jag jämför handlingsförlamningen vilken leder till desperation. För några månader sedan skulle jag inte våga tro mig om att vara så modig att inför Ditt besök i Polen vända mig till Hans Helighet.