Debatt Ännu en rättsskandal som involverar nämndemän är ett faktum. Denna gång handlar det dock inte om jäv på grund av släktskap eller ekonomiska förbindelser, eller ens om någon Sverigedemokrats förkastliga människosyn. Det pågående dramats bov är istället religiös trångsynthet av det mest regressiva slaget.

Ebtisam Aldebes (C) åsikter om målsägandens motiv och bakgrund samt hennes förslag på ”alternativa” kanaler till konfliktlösning, så som familjära rundabordssamtal, är befängda. Men det är inte hennes första attack på den etablerade svenska rättsordningen. För mer än tio år sedan uppmanade hon och hennes make, Mahmoud, landets samlade politiska etablissemang att tillmötesgå deras önskemål om särlagstiftning för en ytterst liten andel svenska muslimer, som de ansåg sig representera. Annars hägrade en kollektiv muslimsk bojkott av 2006 års val. Någon bojkott blev det givetvis inte. Men makarna Aldebes uppblåsta självbild framgick desto tydligare.

Deras arrogans och extrema religiösa skygglappar har lett till flera oönskade effekter. Nämligen, att istället för förbättra sina trosfränders lott i Sverige har de konsekvent bidragit till att erodera deras kollektiva anseende. Istället för att bidra till integration har de öppet förordat segregation och fjärmande av muslimer från det svenska samhället. Istället för att föregå med gott exempel har de i över ett decennium hällt vatten på varje muslimhatares kvarn.

Händelserna i Solna tingsrätt har återuppväckt en annan viktig diskussion, den om behovet av ett nytt nämndemannasystem. Jag ställer mig tveksam till att överlämna människors öden i händer på lekmannadomare. Och även om en majoritet av de dryga 8 000 nämndemännen i det svenska rättssystemet sköter sina uppdrag exemplariskt får skandalerna, som den i Solna, dess grundvalar i gungning. Uppdraget är opolitiskt och nämndemannen förväntas inte kunna påverkas av sina politiska åsikter, trots att det är ett politiskt parti som har utsett dem. Bristerna i systemet behöver åtgärdas med viss brådska.

Nu hoppas jag först och främst att den förorättade kvinnan får upprättelse, och återfår förtroende för det svenska rättsväsendet. Debatten om behovet av ett nämndemannasystem, i dess nuvarande form, bör fortsätta. Sist, men inte minst, hoppas jag att Sverige besparas fler sanslösa utfall från makarna Aldebe.