Debatt När städerna växer tas allt mer högproduktiv jordbruksmark i anspråk för andra ändamål som exempelvis köplador och industriområden. Måste det verkligen vara så eller finns det något annat sätt att hitta balans mellan stad och land?

En global trend är urbanisering, vilket betyder att allt fler bor i städer jämfört med hur många som bor på landsbygden. Vid 1800-talets början bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden och 2010 var förhållandet i stort sett det omvända – nu bor 85 procent i tätorterna.

Det är också så att en stor del av tätorterna har utvecklats nära bördig och högproduktiv jordbruksmark – lätt att förstå, eftersom mat är nödvändigt för att vi överhuvudtaget ska kunna leva.

Dock blir detta ett problem när nu allt fler flyttar in till städerna, när det behövs boende till allt fler och när man vill utveckla köpcentra och industriområden i dessa människors närhet. Då uppstår något som man kan liknas vid jordhunger och som inte tar hänsyn till att just denna bördiga mark har ett syfte och är en viktig resurs när det gäller miljö, klimat, mat och vatten. Det är som om man tänker att odling kan väl göras någon annanstans – och dessutom kan vi väl alltid importera mat?

Men – om vi importerar mat exporterar vi problem. Sverige är ett av världens bästa lantbruksländer just för att vi har riklig tillgång till regnvatten, våra produktionsmetoder är djurvänliga, miljövänliga, klimatkloka och med extremt låg användning av antibiotika. Dessutom är det av säkerhetsskäl viktigt att vi har en hög självförsörjningsgrad, att vi själva kan producera den mat som landets befolkning behöver. I teorin kan vi inom landet producera mat till långt över 10 miljoner människor, men i praktiken importerar vi ungefär 50 procent av den mat vi konsumerar.

Naturligtvis behövs både affärer och industrier, men att använda – tvångsinlösa – högproduktiv åkermark för detta ändamål är att aktivt motarbeta Sveriges egna gröna näringar. Varför ska något så viktigt som vår matproduktion tvingas till långa pendlingsavstånd och långa transporter?

Stad och land behöver varandra. Det är den omgivande landsbygden som förser staden med mat och energi och som tar hand om dess restprodukter. Utan den omgivande landsbygden kan inte staden ens existera. Stadens hunger efter att växa får inte utvecklas till en rovdrift av landsbygdens tillgångar. Staden och landsbygden kan utvecklas tillsammans – men då krävs det att de som fattar besluten kring stadens tillväxt tänker till före och hittar andra och mer långsiktiga alternativ: Hur och var kan vi utveckla staden utan att det blir till rovdrift av den mest värdefulla åkermarken?