Insändare Svar till signaturen ”Vem ser till våra äldres bästa” I NT 1/6

Om man arbetat inom äldreomsorgen under en lång tid så ser man tyvärr ingen ljusnande framtid. Man utbildar personalen i olika värdegrundsfrågor och talar om att hur viktigt det är att se varje individ och använda ”brukarperspektiv”. Man lär sig om vikten av ett lugnt och tryggt omhändertagande av våra demenssjuka och att tillvarata deras kvarvarande förmåga.

Samtidigt avvecklar man alla små enheter av kostnadsskäl och bygger stora institutioner med 20 boende på varje avdelning. Moderna, avskalade och opersonliga boenden med långa korridorer som strider mot all kunskap kring vården av demenssjuka.

Den största bristen är dock inte lokalerna utan bemanningen. Hur kan det vara möjligt – med all samlad kunskap som finns – att lämna en undersköterska ensam med 20 demenssjuka nattetid? Hur ska denna person kunna använda sig av sina kunskaper och ge individuell omvårdnad till var och en?

Den psykiska ohälsan hos våra äldre ökar, det är förknippat med ångest och oro när man inte längre minns och hittar sitt sammanhang. Man har rubbad dygnsrytm och svårt att komma till ro. Tid, lugnande samtal, mjuka händer och tröst är receptet.

Man lovar hjälp utan dröjsmål och att personal finns tillgänglig dygnet runt men i vilken omfattning, det undviker man att tala om. Man sparar på de allra svagaste och vill att så få som möjligt ska göra så mycket som möjligt.

Vad får kosta om inte omvårdnaden av våra äldre? Det är även svårare att få plats idag och de som kommer till våra boenden är ofta multisjuka och kräver mer omvårdnad. Är det då rimligt att vår utbildade personal är så få att den kvalitet man utlovar inte kan ges. Fler händer i vården och verktyg att använda våra kunskaper, det vill säga att vi undersköterskor får möjlighet att utföra vårt uppdrag.