Insändare Det var en artikel i NT den 9/3, som ensidigt tog upp tillgängligheten av vård, när psykisk ohälsa hos barn diskuterades på BRIS nätverksmöte eller om det var det enda som diskuterades.

Det är verkligen ett fattigdomsbevis om inga andra idéer kom fram. Många forskningsrapporter visar en förekomst av depressioner på 20% och ångest av olika typer på 20 % hos barn och ungdomar idag. 5-10 % beräknas ha funktionsnedsättningar avseende uppmärksamhet, över- eller underaktivitet, impulsivitet och/eller svårigheter i socialt samspel.

Om en räknar ut hur många ungdomar i Norrköping det därmed kan vara som lider av sådana symptom och jämför med antal behandlare som finns inom barn- och ungdomspsykiatrin, barnhälsan och ungdomshälsan samt tittar på aktuella vårdprogram som rekommenderas för behandling, kommer en snart fram till att ekvationen inte går ihop – inte ens om resurserna skulle flerdubblas.

(Det privata alternativ som Olle Johansson hoppas så mycket på är inte ens ett resurstillskott) Det är fullkomligt livsviktigt att börja prata om ett mer förebyggande perspektiv. Barn med funktionssvårigheter i skolan måste få stöd, även om de inte har fått en bokstavsdiagnos. Problem med mobbing och våld i hemmet måste tas mer på allvar.

Forskning visar ett klart samband mellan ökad ohälsa, framför allt psykisk sådan och ökade klyftor i samhället, och det drabbar inte bara de fattiga. I Sverige har inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökat drastiskt sedan slutet av 80-talet, och det är just under den tiden den psykiska ohälsan ökat mest.

När tänker ni börja göra något för att vända på den trenden Olle Johansson?