Insändare Jag läste Håkan Johanssons "Tisdagssnack" om den svenska folkskolan. Du vet inte vad du skriver om. Du tycks tro att vi på grund av tystnads- och lydnadskrav satt apatiskt skälvande av skräck. Så var det inte, men visst, vi lydde och det var tyst, ville man yttra sig räckte man upp handen och man reste sig ur bänken när frågor besvarades. Men vi lärde oss – massor.

Tack vare blindkartorna du hånar, lärde jag mig verkligen Sveriges geografi, det sitter än, jag kunde efter fyran både satsdelar och ordklasser (vilket, till skillnad mot nu, möjliggjorde att exempelvis läsa tyska i realskolan senare), vi kunde Sveriges historia fram till Gustav Vasa, från syslöjden kan jag fortfarande sy, virka och sticka (avigt, rätt, slätstickning, det blev slutligen även ett par tumvantar)

Du undrar vilken högstanivå som uppnåddes. I tvåan, fyran och sexan underkastades eleverna nationella standardprov, som var mycket omfattande prov i svenska (läsförståelse, grammatik, rättstavning) och fem olika delprov i matematik från lätta problem till mycket svåra, just för att få uppfattning om högstanivån.

Vad säger du om följande problem i fjärde årskursen, Håkan: Tures far är 1 meter och 28 centimeter längre än Ture och 3 gånger så lång som Ture. Hur lång är Ture

Lycka till Håkan!

Det är riktigt att disciplinkraven sjönk från 60-talet och framåt, det gjorde kunskapsnivån i den svenska skolan också som bekant, som en sten i jämförelse med i andra länder. Finland, har i stor utsträckning kvar "gammaldags katederundervisning" och ligger numera långt bättre till. Kan du möjligen ana ett samband där Håkan?

Svar: Jo, jag vet visst vad jag snackar om. Det kan bevisas att jag var elev i den skolformen på Ljuraskolan. Mina erfarenheter är inte ”facit”, men de är mina.

Med vänliga hälsningar