Insändare Jag är glad över det yrke som jag har valt. Det ger mig så mycket varje dag i mina möten med barnen, kollegor och föräldrar. Jag är stolt över att vara förskollärare och få vara den som får ge alla barn en bra start i livet.

Varje dag jag går till jobbet tänker jag: hur ska den här dagen bli? Tanken är fylld med oro och ångest. För våra förutsättningar baseras på att alla som är anställda är på plats, att det inte förekommer några möten eller utbildningar under arbetsdagen. För då minskar eller försvinner våra möjligheter helt att genomföra de väl planerade aktiviteterna med barnen. Det i innebär att vi är två pedagoger under ett antal timmar med cirka 15 1-2 åringar.

Då tänker säkert någon, men det måste väl finnas vikarie. Men det just det som det många gånger inte gör, dessutom är det ofta mer än en pedagog borta. Vi är människor som möter snoriga och hostiga barn varje dag, vi blir sjuka. Så här står vi nu, måndag morgon, två pedagoger är hemma av olika anledningar. Vi är då fyra kvar som ska se till att omkring 40 barn ska få frukost och vi ska dessutom diska frukostdisken själva. Det betyder att det under en tid endast finns en pedagog kvar på varje avdelning.

Hur kan denna situation vara försvarbar?

Under förmiddagen ägnar vi oss åt att försöka lösa konflikter som uppstår mellan barnen, "släcka bränder". Denna tid är egentligen tänkt att vi tillsammans med barnen ska utforska nya spännande saker som vi pedagoger har sett att våra barn är nyfikna på. Men verkligheten är inte densamma som läroplanen och skollagen. För om skollagen var skriven för barnen, skulle det alltid vara tre pedagoger under hela dagen på varje avdelning.