Insändare Under vintern 2014 landande jag på Arlanda för första gången med drömmen om ett lugnt och säkert liv, att få jobba inom mitt yrke som apotekare som jag älskar, samt att äntligen förenas med min familj som har bott i Sverige sedan 2005.

Jag började plugga SFI för att lära mig svenska och i juni 2017 var jag klar med alla kurser som krävdes för min komplettering upp till svenska 3. Därefter började jag med teorin för kunskapsprovet i november, som innehåller 20 ämnen som täcker universitetsutbildning.

Jag var glad och stolt över att jag klarade alla prov jag har behövt göra under drygt tre år och att jag äntligen kan börja göra det jag älskar att göra, nämligen att jobba som apotekare. Enligt Socialstyrelsens regler är det som är kvar att göra sex månaders praktiktjänstgöring och en författningskurs där man lär sig den juridiska delen.

Där tog mina framsteg stopp.

Arbetsförmedlingen kräver att jag har ett giltigt uppehållstillstånd för att få ansöka om praktiktjänstgöringen, något som jag har saknat i cirka fem månader. Jag ansökte om förlängning av mitt uppehållstillstånd i oktober 2017 och hittills har jag inte fått något besked från Migrationsverket, som i själva verket inte ens har tilldelat ärendet en handläggare än.

Jag är förvånad, då jag trodde att alla kurser och tentor skulle ta tid och att jag kanske inte skulle lyckas klara av dem på första försöket. Men det är inte det som gör att steget till jobb tar tid, utan det är Migrationsverket och väntan på uppehållstillståndet som gör att flera månader slösas bort då jag inte kan göra något.

Ska det verkligen ta så lång tid för att förlänga ett uppehållstillstånd? Borde det inte vara tvärtom för någon som så gärna vill jobba och betala skatt i Sverige?