Insändare Min hjälte är min mormor. Hon föddes 1906. Hon hade fyra syskon. Under första världskriget stod svälten för dörren. Hennes äldre bröder stal potatis och rovor från bönder. De kunde äta sig mätta på det viset. Var det stöld? Tja. Kanske det, i lagens mening. Men de svältande har aldrig haft lagen på sin sida. Min mormor blev dement på äldre dar. Det har man rätt att bli. Minnas de bra dagarna. Jag älskade henne väldigt mycket.

En annan hjälte är min morfar. Född 1913. Förnöjsam med livet men böjd och värkbruten vid 62. Sosse in märgen. Kunde inte koka ett ägg innan fyllda 60. Sen tog han hand om mormor och blev en jävel på att laga mat. En sällan sedd ömhet och kärlek. Mycket vackert.

Jag älskar dessa människor som skapade vårt samhälle. Dessa sanna hjältar. Arbetarrörelsens ryggrad. Vad har vi idag? Ideologiskt blinda sossar. Är det underligt att folk röstar på SD. Icke existerande ideologi men skickliga på att exploatera människors missnöje.

Artikelbild

| Tomteluvan på Rådhuset. Den tydde inte på klass i någon som helst mening, skriver Mr G.

Jag lever i ett ingenmansland. Mina morföräldrars slit och minne är skändat. Det är skamligt. Tänk på det, Lars Stjernkvist och andra sossar som sitter i knät på borgerligheten.

Jag kanske röstar i höst. Jag vet inte. Jag misströstar. Folk snöar in på Facebook och andra asociala medier och är allmänt förbannade på allt utan att veta vart de ska rikta sitt missnöje. Farligt. Men kul för SD.

Röstar jag så röstar jag efter klass. Och för att ta ett Norrköpingsperspektiv: Reidar Svedahl tillhör inte min klass. Tomtemössa på Rådhuset. Ja, vad vet jag...Det säger väl inte allt. Men inte tyder det på klass i nån som helst slags mening. Jag funderar ofta över varför människor som sätter mössor på rådhus är vår tids hjältar.

Varför hyllas den stora tomheten och dumheten? Jag vet inte.

Var tog arbetarrörelsen vägen? Socialdemokratin? Har vi inte lärt av historien?