Insändare Svar till Malin Östh i NT 7/11

I en insändare kommenterar Malin Östh (V) min inställning till den nu liggande planen till byggnation på Eriksvik i anslutning till Brunnsparken. Östh menar att det är tveksamt om byggnationen är samhällsnyttig, för vilket hon verkar ha som huvudsakligt argument att strandskyddet ska upphävas.

Strandskyddet runt vattendrag i Sverige är 100 meter. Det innebär att stora delar av Söderköpings tätort, med tanke på åarna och kanalen som passar genom staden, är föremål för strandskydd. Bergaområdet, Gamla reningsverket, delar av brandstationsområdet, Birkagården med omnejd (som ju V driver som alternativ byggplats för äldrebostäder) berörs av detta. Naturligtvis ska de strövområden som finns bevaras och utvecklas, men att låsa fast sig vid att ingen byggnation får ske inom 100 meter från vattendragen skulle lägga en död hand på utvecklingen av Söderköpings innerstad.

Östh ställer också sig tveksam till huruvida det är rätt att när man väl bygger, försöka maximera antalet bostäder på ytan. Här undrar jag om inte V gör en tankevurpa. Om man har allmänhetens tillgång till mark och allmänna ytor som prioritet, då borde man välkomna att byggnation tar så lite mark som möjligt i anspråk.

Sverige och Söderköping lider av bostadsbrist. I Söderköping har vi möjlighet att skapa en attraktiv boendemiljö kring Storån och få fler bostäder och en tätare stad vilket även är bra för näringslivet, för tillgängligheten, för kollektivtrafiken – och i det här fallet för parken. V tycker kommunen kan rusta parken ändå, vilket förvisso är sant, men utan fler innevånare och mer skatteintäkter och med en fortsatt bostadsbrist, vilket blir följden om V:s argumentationslinje dras till sin spets, kan man ju alltid ställa sig frågan: vem ska betala för det?