Insändare Jag är en gammal farmor på 88 år som har varit stolt över Sverige. Nu undrar jag hur ni kan behandla barn från krigshärjade länder som ni gör? Dessa barn, vars föräldrar i många fall mördats, har i ung ålder givit sig ut på en lång resa och ensamma kommit till ett land de hört om för att få trygghet.

Jag känner några av dessa pojkar. De har lärt sig svenska, fått svenska kamrater, börjat idrotta, skaffat sig jobb som att dela ut reklam och så vidare. Hur kan ni röntga tänder och knän på dem? Det är inte människovärdigt, görs ej på djur i karantän en gång. Så tas allt ifrån dem på grund av en röntgenbild som i många fall är felaktigt tolkad.

De sägs upp från skola och boenden. De förlorar rätten att ha god man, och förlorar även ofta den nära kontakten med människor som de ser med sina föräldrar. För att börja ett nytt liv i rädsla för politiken, och för att gå ute på gatorna om nätterna.

Försök känna vad de känner. Vad skulle Du/Ni tycka om era barn eller barnbarn råkade ut för detta?

Låt alla som kom 2015 få uppehållstillstånd. Kan ni ha på era samveten att de hellre tar sina liv än blir skickade till att bli soldater eller leva på gatan?

Numera skäms jag över att vara svensk och en gammal socialdemokrat som, med flera av mina kamrater, nog måste byta parti!