Insändare Jag är snart 73 år. Så jag har levt en tid. Gått från ett återbrukarsamhälle, där allt återanvändes. Bilar brukades i kanske tjugo år. Elektronik i 15-30 år. Sen dess har samhället digitaliserats, från det analoga samhälle vi levde i. På 1960-talet blev den svartvita tv:n färg-tv. Men kravet var att det skulle vara kompatibelt mot den gamla svartvita.

Min gamla bil har jag skrotat på grund av dåligt underhåll och rost, och föraren var också rostig. Nu lever jag i ett så kallat återanvändningssamhälle. Mina sopor sorterar jag med möda och besvär.

Kanske vill politikerna åstadkomma ett renare samhälle. Men jag tror att i verkligheten är det är marknaden som styr. Jag har inte sett nån "undersökning" om hur mycket nya batterier och nya komponenter till all elektronik tär på vår jord. Men varje nytt och bättre tror jag gör det.

Kanske är jag sur idag. För jag har insett att jag måste köpa en ny dator för att kunna fortsätta mitt liv med e-legitimation boka gym et cetera som jag kunde göra förr. På 60-talet kunde ingenjörerna skapa kompatibilitet. Marknaden är inte intresserad av det, eller av miljö. Många dimridåer. Men egentligen handlar det om att göra svarta siffror.

En regering förordar dieselbilar, en annan vill förbjuda dem. Forskningen, som regeringarna stöder sig på svänger som en vindflöjel. Jag har sett vindflöjlar på 50-talet. Då bytte man varken kalsonger eller politik varje dag. Tage Erlander tittade inte på sin vindflöjel. Nån gång åkte han ut till Wallenberg i Saltsjöbaden. Wallenberg besökte nog också Rosenbad. Men "marknaden" styrde inte och framtiden utvecklades.