Janne Andersson tittade ut över havet av journalister, när blicken stannade vid två lokaljournalister från hans tid hemma i allsvenskan. I samma ögonblick han hälsade med tummen upp skakade han lite lätt på huvudet och slog ut händerna i en klassisk gest a la "det-är-inte-klokt-ju".

Vi har sett den så många gånger förr. Det kan vara mot ett domslut, över ett häftigt SM-guld eller bara en historia från förr, men det vi upplever i Ryssland och i Sverige är verkligen inte klokt.

Åtta länder är kvar i världens största mästerskap.

Åtta länder kan vinna VM.

Sverige är ett.

Jag kan fortfarande knappt ta in det, när solen vägrar gå ner över S:t Petersburg, blågula fans lever sin dröm både här och där hemma och sången studsar mellan de vackra husen i det så historiskt spännande S:t Petersburg. "Oh, Janne, Janne, Janne... Janne, Janne Janne Andersson" är plötsligt en del av VM-festen, som inte verkar ha något slut.

Ska vi göra en staty av en varm korv – som en hyllning till en ledare sprungen ur den gröna fotbollsmyllan med särskild känsla för just korv?

Artikelbild

| "Oh, Janne, Janne, Janne... Janne, Janne, Janne Andersson". Sverige är, mot alla odds, klart för kvartsfinal i VM.

Ska vi se honom tillsammans med landsfadern och kapten Andreas Granqvist vara julvärdar i SvT den 24 december?

De skapar ju den redan den bästa känslan mitt i vår svenska högsommar.

Artikelbild

Ska han få en egen låt, på riktigt, och ta plats på listorna?

Den blågula klackens nya hyllningssång till förbundskaptenen (har det hänt någon gång?) är alltid en början.

Livet är, guldmakare Andersson, inte klokt.

Du har helt rätt i det.

Sverige reste till österut med en tro på laget före jaget, men få, om ens någon, trodde väl på en längre sommar i Ryssland. I dag, när hela fotbollsvärlden enas med Anderssons och hans "det-är-ju-inte-klokt-ju", låter det annorlunda. Världen tittar på i takt med den svenska framgångarna och försöker leta förklaringar till den blågula sannsagan.

Italien skapade den defensiva konsten för många år sedan, men frågan är om inte Janne Andersson och hans stab snart kan sälja egna litografier av den svenska defensiven.

Andersson är mannen med de avgörande penseldragen, vilket ligger bakom hyllningarna från när, fjärran och läktarna i S:t Petersburg.

"Det är en ganska surrealistiskt känsla, när folk sjunger ens namn här. Man vill verkligen gå ut och tacka alla. Jag får kanske vara en symbol just idag för framgången, men fotboll handlar inte om någon. Det är ett lagspel."

Många tittar i alla fall på nu.

Många följer Janne Andersson, som säkert lär få ett och annat erbjudande så fort VM är över och sommaren blir vardag igen

Jag var faktiskt, helt ärligt, aldrig riktigt nervös i det enormt kaxiga miljardbygget i S:t Petersburg. Det är möjligt man började fundera en smula, när Marcus Berg fortsatte missa öppna lägen och Albin Ekdahl siktade för högt, men när allt kommer omkring så hittar någon en egen väg för framgång.

Den här gången var det, äntligen, Emil Forsberg.

Som vi väntat på hans driv, hans passion och hans skott i det här mästerskapet, men när det krävdes som mest visade nummer 10 klassen. Han svepte förbi, med en enkel rörelse, Granit Xhaka och sköt, via Manuel Akanjis fot förbi en chanslös Yann Sommer Sverige till kvartsfinal.

...och han sa?

"Jag är otroligt glad för lagets skull. Det känns väldigt bra. Att se det vi gör tillsammans gör mig både tårögd och stolt, men ingen av oss är nöjda än."

Ingen stjärna är – eller kommer vara – större än laget.

Det är något vi bör, ska och kan tänka på vare sig vi är på en fotbollsplan, i skolan eller på jobbet. Det kan göra underverk långt mer än en plats i en kvartsfinal i ett VM.

Var kan man få en varm korv med bröd?