Det hördes en välbekant sång genom tv-bilderna hem hit från den blågula basen under eftermiddagen. Den ryske volontären Aleksej Lebedev, som hyllade de blågula spelarna med nationalsången efter 1–0-seger mot Sydkorea, hade skrivit om 1994 års sommarhit från När vi gräver guld i USA till När ni gräver guld just i Moskva och sjöng den i samma ögonblick spelarna började jogga lite lätt.

Det är en ny tid för allt.

Farväl, du kittlande gruppspel.

Artikelbild

Välkommen, du underbara, rys(s)liga och kittlande slutspel.

VM är där nu.

Sverige är där också.

Det chartrade blågula planet landade under kvällen på den lilla flygplatsen strax utanför stan med en milsvidd utsikt över bukten och det förföriska havet för några dagars träning, vila och må-bra-tid i Gelendzhik i väntan på lyftet mot St Petersburg och Schweiz på tisdag. Sverige möttes inte bara med sång utan också med med jubel och applåder av volotäner och vakter, när de kom ut för det lätta, lugna passet på den nybyggda arenan. Det kan ha varit det bästa passet under Janne Anderssons två år vid posten. Det måste ha varit det.

Tro dock inte, inte för ett ögonblick, att det finns någon mättnad.

Hungern har aldrig varit större.

I dag frågar heller ingen efter några stjärnor eller saknaden av andra... Det är, som Janne Andersson sa redan på den första presskonferensen på VM-lägret i Båstad för en historia sedan, att "alla de vi ser ute på planen i en svensk landslagströja är stjärnor". Det är sånt man bygger framgång på – vare sig det är i allsvenskan eller på den största av scener inför världens alla blickar.

Han pratade också att det krävdes "personbästa" av alla för att laget skulle överleva gruppen och ge sig själva den här chansen. Det blev bättre än. Det blev världsrekord av hela gänget, när man först slet in 1–0 mot Sydkorea, knockades i slutsekunderna av Tyskland för att resa sig högt över allt annat och bjuda på de bästa 45 landslagsminuterna vi inte sett sedan sommaren 1994.

I valet mellan Brasilien eller Schweiz så var det säkert ingen tvekan om en viss lättnad, när brassarna visade en klass och en trygghet vi inte sett på länge och säkrade såväl gruppsegern som en plats på andra halvan i det läckra slutspelsträdet. Alplandet känns, i alla fall av de två, som en behagligare afton, men lita på att Janne Andersson inte låter någon komma undan kräver full skärpa från och med nu. Han har gett spelarna ledigt under fredagen innan helgen tar hand om allvaret igen.

Det kan nog bli något sommaren 2018 också.