Janne Andersson bär aldrig hatt. Vi har sett honom i keps, men aldrig i hatt... Om han gjorde det skulle den i så fall ha en trollkarls signum. Han är ju hela Sveriges magiska man.

Hur kan man annars förklara ett SM-guld, som bara fanns skrivet i stjärnorna hösten 2015?

Hur kan man annars förklara en VM-biljett, som få, om ens någon, trodde fanns inom räckhåll två år senare?

Vi var väl i slutet av den långa promenaden från hemmet i Lindö till jobbet vid Östgötaporten i slutat av maj 2016. Det var de sista stegen på ett liv och en framgång, som ingen av oss här egentligen trodde var möjlig, på våra gator och torg före flytten till Friends Arena, Solna och Sverige. Han hade precis köpt en räkmacka på ett litet kafé på Trädgårdsgatan.

"Det ska bli fascinerande att få se hur det blir. Jag ser framför mig den 6 september 20.45 på Friends. Första matchen som förbundskapten (Janne ler plötsligt) och jag skrattar fortfarande när jag säger det. Det känns overkligt. När nationalsången drar igång lär det bli en tår på ögonbrynet. Då kommer jag förmodligen förstå vad jag är inblandad i", sa han när packade ner sin frukost.

Ett och ett halvt år senare vet vi hur det blev.

Nya tårar, ärliga skratt och ren lycka, som han nu delar med hela Sverige.

Det är ju det här med fotboll.

Allt kan hända.

Det hände.

...och Janne Andersson, vår Jan Olof Andersson (vi delar honom lite med Halmstad också...), är i allra högsta grad regissören bakom allt. Han tog med sig all rutin, alla tankar och bultande känslor för laget före jaget in i blågula korridorer och kom ut i en VM-smoking.

"Jag har nog alltid varit prestigelös, men med åren har jag blivit totalt prestigelös. Kollektivet går hela tiden före allt annat", sa han dagen efter på hotellet i Milano.

Det är så man byggar en vinnarkultur, som till och med fick våra landslagsstjärnor att tro att det går att utmana Frankrike och Nederländerna och slå ut och nolla världsmästarnas världsmästare Italien över 180 minuter.

Daniel Ekvalls underbara bild på Janne Andersson, när han plockade skräp och städade i omklädningsrummet på San Siro efter den bragden och den skrällen var så mycket Janne det bara kan bli. Jag minns hur han, precis innan bussen skulle lämna arenan i Malmö med Lennart Johanssons mäktiga pokal och guldrusiga spelare i IFK Norrköping, tittade in i omklädningsrummet och kollade så det var ett rum värdigt mästare att lämna bakom sig.

I takt med uppdraget och framgångarna har han blivit hela folkets förbundskapten, som sommarpratar, sitter och skojar med Jill Johnson i Robins och blir intervjuad av Skavlan på bästa sändningstid. Han är underhållande på sitt halländska sätt. Det bästa av allt är, precis som då är då, nu är nu och sen är sen, att han är den samme som kom hit och blev guldmakare.

Ett annat citat från min kollega Christer Gustafsons intervju på vår promenad tillsammans med Janne Andersson den där morgonen säger fortfarande mycket.

"En del säger att nu kommer jag få Sveriges mest utsatta jobb tillsammans med statsministern. Och till dem säger jag att; du menar alltså att bara för att jag nu får det här jobbet ska folk bli dumma helt plöstligt? Och otrevliga mot mig? Jag är väldigt obekymrad. Man får göra så gott man kan enligt de förutsättningar som finns med de människor man har omkring sig. Sedan blir det så bra som det blir."

Inte ens hans sms, som fortfarande är hans enda egna insats i sociala medier, är förändrade.

Korta och ärliga.

Jag är rätt säker på att han, precis som i bussen hem från Malmö med SM-guldet i bagaget, satt och svarade på alla grattis från när och fjärran. Det finns kanske en risk eller chans (det beror på hur man väljer att se det) att han fortfarande sitter med det i lediga ögonblick.

För övrigt anser jag, till sist, att Zlatan Ibrahimovic får ringa till Janne Andersson och fråga om han kan få hänga med till Ryssland om formen och känslan finns där – inte tvärt om.

Zlatan har säkert numret.