Jekaterinburg, som ligger på gränsen mellan Europa och Asien vid Uralbergen, blev skådeplatsen för en av de största blågula kvällarna på väldigt, vädligt längre. Staden, där presidenten Boris Jeltsin föddes och har en staty (!) av Michael Jackson, tänkte en gång i tiden bygga världens högsta tv-torn 1983, men man kom aldrig högre än till 220 meter av de tänkta 360 och den sprängdes tidigare i våras i stadens upprustning inför VM.

Andra saker växer till himlen här nu.

Som Sverige.

Som Sverige, som stod för en magnifik uppvisning från den första minuten, när man satsade allt på ett enda kort. Det var full fart framåt mot ett lätt chockat, nästan knockat, Mexiko. Andreas Granqvist, Marcus Berg och Emil Forsberg låg bakom en handfull chanser redan i den första halvleken, men målvakten Guillermo Ochoa lyckades hålla nollan.

I en annan tid och värld kunde det bittra slutet mot Tyskland, två straffar som av någon märklig anledningen inte blev (såväl mot tyskarna som mot Mexiko) och så många missade möjligheter sätta sig och skapa en viss osäkerhet, men inte i dagens Sverige.

Det är ett lag av hjältar.

Det är ett lag utan gränser.

VM-låten Bäst när det gäller, signerad Gyllene Tider och Linnea Henriksson, har i takt med tiden fått fäste i var och ens eget hjärta, men det verkar som det är en tydlig del av det här gängets DNA. Hur ska vi annars förklara dagens andra 45 minuter?

De var absolut bäst i varje duell, moment och andetag.

Sverige gjorde 3–0 mot Mexiko i en bländade halvlek och tog VM-resan till en bragdartad nivå med tanke på hur den här resan började för två år sedan. Jag kan inte riktigt släppa bilden från sommaren 2016, när Janne Andersson tog farväl av sitt mästarlag i Norrköping och en banderoll ramade in hela Hemmaläktaren med två enkla och varma rader.

Tack, Janne.

Grattis, Sverige.

Vi vet allt nu.

Han mötte sitt drömjobb med ett förlorat EM-slutspel i Frankrike från läktaren innan han loggade in på kansliet i Solna för ett smått hopplöst uppdrag.

Det kändes ju så med en ryslig kvalgrupp med Frankrike och Nederländerna.

Det kändes ju så med tunga farväl i Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Pontus Wernbloom och Andreas Isaksson.

En tysk nobb, lite grillbygge i Stockholms skärgård och så en överraskande poäng mot Nederländerna på Friends Arena skapade en känsla för stordåd, där jaget löstes upp i laget för en oändlig resa mot framtiden och det första VM-slutspelet på tolv år. Väl där, på plats i det väldiga VM-landet Ryssland, verkar inget vara omöjligt för Jannes underbara gäng, som växer för varje minut.

"Det är bra grejer", sa en märkbart rörd, nästan tårögd, Janne Andersson vid slutsignalen.

Det är väldigt bra grejer.

Det är alltså hit han, kaptenen Andreas "Granen" Granqvist, som aldrig verkar darra i avgörandets ögonblick med en sällsynt iskall straff, och hela den blågula truppen av pulserande, passionerande hjärtan tagit oss. Sverige flyger "hem" till den blågula basen i ryska turistorten Gelendzhik och kan ta helg i väntan på nästa match, som gruppvinnare, i St Petersburg.

Jag kan fortfarande inte ta in det.

Världsmästaren Tyskland får dock packa väskorna och lämna VM-landet, när det verkligt roliga börjar. De hade allt i sina egna händer mot avsågade och hånade Sydkorea, men någonstans slog rättvisan tillbaka och skickade hem både trötta stjärnor och arroganta ledare.

Ibland ler verkligheten lite mer än vanligt.

Som idag.