Ju fler sidor desto bättre och gärna svulstiga reklambilagor i extra tjockt papper. Husorganet Corren gör sig väldigt bra under halmen på våra nya invånares avträdeshylla.

Höns skiter mest nattetid, när de sitter på sina pinnar högt under tak. För att slippa att de vandrar omkring i skiten under dagtid har vi en avträdeshylla under pinnarna, där all skit samlas. Corren och ett tunt lager halm ger en perfekt uppsugning.

Nu blir det visserligen inga tidningar till returcontainern, men det känns bra med ett eget litet kretslopp här hemma. Jag skriver i tidningen, får lön för det, tidningen används hos hönsen som i sin tur ger oss ägg.

Artikelbild

Tanken med hönsen var ju att de skulle bli mina och Gubbens ”kärleksbarn”. Ett trevligt litet hemmaprojekt att enas kring. Lite liv och rörelse på gården nu när ugnarna flyttat. Ja, ni fattar.

Självklart var Gubben emot hela idén. Han är ju på ytan rätt mycket av ”grumpy old men” och hans instinktiva reaktion på de flesta nya påfund är sålunda ”nej!”

Precis som han i början var emot att bo på landet och emot införskaffandet av katterna Assar och Alice.

Men man får ha tålamod och invänta att Gubben inser att jag är bättre på att förutspå vad som är bra för honom än vad han själv är.

Dessvärre har ”kärleksbarnen” lett till en del gnissel mellan oss. Som jag skrev förra veckan ser jag – och Gubben – numera matrester överallt och det skär i hjärtat att så mycket prima mat slängs. Rester som ju kan bli hönsmat istället. Frejdigt har jag förklarat för våra grannar att jag inte alls misstycker om de läger matrester i vår brevlåda och för mina kolleger att lite matrester i mitt postfack skulle uppskattas.

Men Gubben vill gå ännu längre och skickade med mig en glassbytta med lappen HÖNSMAT över hela locket, att placera intill den kyl där kollegerna förvarar sina matpytsar, för att mer aktivt se till att alla rakar ned sina rester där.

Men jag tog aldrig med den in på jobbet och det var fegt tycker Gubben.

Saken är den att många företag är med och delar på kylen i fikarummet. Intill kylen finns noggranna instruktioner om hur kylens hygienregler ser ut. Inga plastpåsar i, omärkta pytsar slängs fredag kl 16 etc.

Ponera nu att det ligger en massa hönsmat i den där glassbyttan, runt omkring den och i mitt postfack, när jag är ledig några dagar. Rester i rumstemperatur . . .

I förlängningen beger sig stadens gnagare i ett långt och ludet lämmeltåg till mediehuset, sedan ryktet gått om att här finns finfina matrester lätt åtkomliga.

Råttor feta som huskatter ses ta snurrentrén in till fiket på nedre botten, för att sedan, med svansarna klatschande i trappan, fortsätta till mitt postfack en våning upp.

Krönikörskan börjar betraktas som en nedsmutsningsfaktor och en dag blir hon inkallad till högsta chefen:

”Du har jobbat här länge, Carina, men nu går det inte längre. Vi kan inte ha dig kvar. Härmed säger jag upp dig med hänvisning till att du är en sanitär olägenhet. Avgångsvederlag blir det inget, men jag är ingen hjärtlös människa. Du ska få kökets skulor hemskickade under ett halvår. Seså, schas iväg. Och du, hälsa hönsen!”