De senaste månaderna har Janne Anderssons landslag spelat usel fotboll. Klassisk 80-talsfotboll med hyfsad defensiv och fantasilös offensiv. 1–2 mot Chile, 0–1 mot Rumänien, 0–0 mot Danmark och 0–0 mot Peru är en resultatrad som dagarna före en VM-premiär hade inneburit en kritikstorm mot vilken förbundskapten som helst.

Men inte mot Janne Andersson, inte mot kungen av media.

Hade Erik Hamrén varit i samma läge hade han totalsågats, det kan vi vara säkra på.

Artikelbild

Förklaringen är enkel, det är skillnaden mellan bra och dålig mediahantering och det går att omsätta till vilken verksamhet som helst. Politiker, tränare eller företagsledare spelar ingen roll, alla kan få samma effekt av bra mediahantering som Janne Andersson.

Effekten är som tydligast i motgång. Då får Andersson, som alltid hanterar media perfekt, se journalisterna förklara sakligt varför det gick dåligt, som vore de hans pr-avdelning. Hamrén å andra sidan, Anderssons företrädare som tog varje tillfälle att angripa media, får i motgång se media angripa honom som vore de hans ovänner.

Det här är spelet all medieträning handlar om.

Jag ska visa min poäng i ett par fiktiva exempel på hur Hamrén och Andersson skulle behandla samma frågor.

Inför matchen: Journalisten Murvel Murvelsson frågar förbundskaptenerna Hamrén/Andersson: Varför använder du Emil Forsberg till vänster när han i sitt klubblag bara spelar till höger?

Hamrén svarar: För att det är jag som är förbundskapten och inte du.

Andersson svarar: Emil är ett bra alternativ på båda kanterna och i rådande konkurrensläge så väljer vi att spela honom till vänster. Men det utesluter inte att vi framöver kommer spela honom till höger.

Hamrén får Murvelsson att känna sig bortgjord. Lasse Richt och andra förbundsmänniskor skrattar åt svaret och Hamrén själv ler nöjt över sin fyndighet. Murvelsson känner att han vill ge igen på Hamrén.

Andersson däremot får Murvelsson att känna sig bekräftad, ja till och med lite fotbollskunnig, som att de båda tänkt samma tanke men att Andersson just nu väljer ett annat spår. Murvelsson känner att han kommer bra överens med Andersson, att han är lätt att ha att göra med. Janne är faktiskt en rätt skön kille, tänker Murvelsson och skriver ett inlägg på sin Facebook där han hyllar den sköne svenske förbundskaptenen.

Efter matchen: Forsberg var riktigt dålig på vänsterkanten och Murvelsson konfronterar förbundskaptenerna med frågan: Tycker du att Forsberg fungerade på vänsterkanten?

Hamrén svarar: Du har verkligen hakat upp dig på det där. Var det det enda du tänkte på under hela matchen? Du kan fotboll bättre än jag så bedöm du om han fungerade eller inte.

Andersson svarar: Emil hade det tufft idag, inget snack om det, men samtidigt måste man ge deras högerback en eloge, han gjorde det riktigt bra.

Hamréns svar får Murvelsson att koka och han bestämmer sig för att såga honom i sin text. Han beslutar sig också för att gräva vidare i det där skandalryktet han hörde om Hamrén. Anderssons svar däremot, får Murvelsson att tänka ”ja, han var faktiskt rätt bra högerbacken, det måste jag ta med”.

I sin text om Hamrén skriver Murvelsson: Hamréns beslut att spela Forsberg till vänster slutade med totalt fiasko. Fortsätter Hamrén så här, med dåliga laguttagningar match efter match, måste förbundets tålamod snart vara slut.

I sin text om Andersson skriver Murvelsson: Anderssons test med Forsberg till vänster föll inte väl ut. Samtidigt var Italiens högerback riktigt bra, så min gissning är att Forsberg får en ny chans även nästa match.

Svårare än så är inte bra mediehantering.

Den som intervjuas måste bestämma sig för ett budskap, tygla sin irritation, alltid svara sakligt och aldrig angripa journalisten. Så gör Janne Andersson och det gör att han nästan aldrig angrips.

Men det har inte alltid varit så. Jag minns några presskonferenser i Norrköping runt 2011-2012, under Anderssons första tid i IFK, där han satt och tjafsade med journalister så som tränare ofta gör. Men uppenbarligen mognade han de sista IFK-åren, under framgångsperioden som kulminerade med SM-guldet 2015, och blev det mediaproffs han är idag.

Många skandaler inom politik, idrott och annan offentlig verksamhet beror på dålig mediehantering. Att någon granskas, vägrar säga ”jag gjorde fel”, blir irriterad och osaklig och angriper journalisten.

Det tråkiga med bra mediehantering är att en del journalister blir slavar under den. De älskar den fina relationen med intervjupersonen, känner sig som kompisar och arbetar då med för okritiska ögon. Skillnaden mellan pr-kommunikatör och journalist är i det läget väldigt liten. Vissa journalister står emot, de klarar att vara kritiska även när de möter bra mediehantering, men tyvärr inte alla.

På måndag spelar Janne Anderssons lag sin VM-premiär mot Sydkorea.

Jag tror Sverige förlorar, jag tror Heung-Min Son, från mitt kära Tottenham, kontrar in minst ett mål. Ett snyggt mål, Son gör nästan bara snygga mål.

En sak vet vi, hur det än går på måndag:

Kritiken mot Janne Andersson kommer att bli mild.