I min ungdom hade jag några präktiga år mellan 18 och 23. Jag var förlovad med en rekorderlig bondson i fem år. Han sjöng i KFUM:kören och orienterade. Jag stickade tröjor, syltade och saftade. Ja, ett år till och med broderade jag 27 julkort med korsstygn på gul väv. ”God jul & Gott nytt år”, med en liten rönnbärskvist under. Det där med att sticka tröjor till pojkvänner slutade jag med. Det tog ju slut med killarna och jag fick för mig att det var de hemstickade tröjornas fel. Att det vilade en förbannelse över mina aviga och räta. Människor som bara känner den senare årgången av mig, som Gubben, har svårt att tro att allt det där verkligen hände. Att brodera julkort är väldigt mycket inte jag, även om jag som barn såg fram emot det årliga ”Mors julbrev”-pysslet.

Nu ådrar jag mig faktiskt att jag även haft en julgruppstillverkningsperiod. Det är ju rent löjligt att betala 299 kronor för en sketen julstjärna och en snart skräpig hösteld, omgivna av en kanelstång med guldrosett och en vindögd plastren. Det går att göra gruppen själv, för 29 kronor istället. Korgen de planteras i – och den vindögda idisslaren – går att använda om och om igen.

En jul fick jag för mig att tillverka egna praliner. Det var ett fasligt penslande av formar, smältande av choklad som sedan skulle stelna inuti någon annan choklad och på det stora hela blev de för goda och tog slut nästan innan de hunnit stelna i sin nya form.

Artikelbild

Efter flera års lugn tycks nu min inslumrade pysselådra ha vaknat till liv igen. Jag har alltså börjat – håll i dig nu! – dekorera äggkartonger. Jo då, det är sant.

Man köper oanvända äggkartonger eller också drar man försiktigt bort etiketten på köpekartongerna. Jag separerar de två vita lagren från en servett och limmar det tredje och yttersta, med själva mönstret, på en äggkartong.

Sedan får det torka. Därefter penslar jag lika delar trälim och vatten över hela härligheten. Helst två gånger.

I början såg de ut att vara gjorda av en valhänt 3-åring, men de tar sig. Gubben har tagit smygbilder när jag ömt penslar kartonger med koncentrerad blick, som om det handlade om hjärnkirurgi, och skickat till vänner och bekanta med texten ”Nog är väl det här skäl för skilsmässa, eller åtminstone familjeterapi?”

Artikelbild

Men jag är okränkbar. Med högburet huvud och limpenseln i en stolt pose målar jag på. Högen med dekorerade äggkartonger växer. Så jag köper nya, och tigger enstaka servetter till höger och vänster. Jag vill ju att alla kartonger ska bli olika! Om produktionstakten inte mattas av behöver vår hönsflock utökas från 5 till 50.

Känner jag mig själv rätt håller limlusten inte i sig för evigt. Då får jag kränga kartongerna på Blocket som ”ekologiska och nedbrytbara smyckeskrin”. Eller plantera frön i dem. Eller ljudisolera ett helt rum med äggkartonger i händelse av att jag får för mig att börja spela trummor i ett heavy metalband. Eller elda med dem.

I en tid då allt går att köpa återgår vi till att skapa. Som om det är något djupt nedärvt att få tillverka saker själv. Det är meditativt, tillfredsställande och roligt.

Av outgrundlig anledning kallas ofta det kvinnliga pysslandet för ”förspilld kvinnokraft” medan det manliga pysslandet (brygga öl, baka surdeg, snickra, laga gourmetmat, putsa på veteranbilen) aldrig benämns nedlåtande.

I många decennier har vi kämpat för lika villkor på arbetsmarknaden. Och lika lön.

Nu vill vi pyssla i fred. Och hör sen.