Vi samlar ihop oss, var och en på sitt speciella vis, för en månad av känslor, där vi kommer kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, tur och otur, men framförallt får vi inte glömma var vi är mitt i fotbollens festligaste föreställning.

Vi är i Ryssland, där olika inte är lika.

Från den dagen, när man lyckades snurra upp en hel värld, och få idrottsvärldens mest prestigefyllda mästerskap bara fyra år efter förfesten i vinter-OS i Sotji, har vi alla vänt ut och in på den mest falska klyschan i "idrott är inte politik." Det är precis just vad den är på den här nivån. Ingen kan, inte på något sätt, påstå annat. President Vladimir Putin bjöd in hela världen och pratade, som en del av propagandan, om humanism i sitt tal strax före VM-premiären.

Det kändes, om vi vilar lite på de stora orden, sådär, men inte dugg överraskande.

De stora mästerskapen är, även om idrottspamparna inte gärna vill erkänna det, den största av plattformer för ett land.

Jag tar med mig allt det, när jag packar VM-väskan för ett äventyr i öst i förbundskapten Janne Andersson och hans landslags blågula spår. Hela VM-truppen blev informerade av Civil Rights Defenders om situationen kring de mänskliga rättigheterna i VM-landet före avresan. Janne har många gånger under den senaste veckorna, lika skickligt som viktigt, fångat upp de politiskt laddade frågorna.

Som han sa på VM-lägret i Båstad:

"Man blev lite nedstämd utifrån det som beskrivs om mänskliga rättigheter, men samtidigt har man blivit lite klokare. Det är viktig information för oss, men det är inte vi som bedriver utrikespolitik i Sverige. Det är inte vi som ska ha den frågan högst upp på vårt bord. Vi är dock medvetna om att vi åker till ett land, som inte har de mänskliga rättigheter vi har i Sverige."

Landslaget har tydligt markerat var man är och vad man står för. Deras samhällsroll har blivit allt mer tydlig de två senaste två åren. Förbundets alla är olika – olika är bra och engagemanget i Pride är en del av vardagen i dag.

Det är alltså hit, till Ryssland, han lyckades, mot alla odds och förlorade stjärnor, ta Sverige under sina första år, när vi nu tar steget in på arenan. Det är ju den vackra delen av fotbollens värld, när vi låter oss förföras och tycka att 90 minuters kamp är det viktigaste som finns och frågorna om den skickliga svenska defensiven och saknaden av en offensiv tar över rubrikerna.

Det är, när allt kommer omkring inför ett mästerskap på senare år, precis som det ska vara.

Alla lag och dess stjärnor ska få lysa och ta över, men i samma ögonblick sätta ett allvarligt ljus på vardagens verklighet och utmaningar i Ryssland.

Kan det här bli Lionel Messi och Argentinas mästerskap?

Kan Ronaldo leda Portugal mot nya framgångar?

Lyckas Neymar finna formen och bli en del av Brasiliens stora revansch för misslyckandet på hemmplan?

Får Tyskland ihop sin stjärnspäckade maskin igen?

Belgien? Detta, på pappret, vassa Belgien blir oerhört intressant.

På tal om stjärnor så valde Sveriges störste stjärna genom tiderna Zlatan Ibrahimovic –  på tok för sent i mitt tycke – att säga nej, tack till Janne Andersson. Han är i Ryssland i alla fall på ett sponsoruppdrag och kunde inte hålla sig ifrån några märkliga och onödiga kommentarer häromdagen om landslaget. Varför? Jag förstår det bara inte.

Jag vill gärna och tro hoppas att laget Sverige blir en stjärna tillsammans. I så fall ska det här äventyret ta laget genom gruppen som tvåa och möta Brasilien i en häftig, som Janne Andersson skulle uttrycka det, match i åttondelsfinal. Det börjar på måndag i Niznij Novgorod, drygt 40 mil österut från Moskva, mot Sydkorea. Den matchen kommer betyda precis allt. Det är precis där och då, under eftermiddagen, alla känslor sätter en nation i spinn.

Det var tolv år sedan sist.

Nu är vi med igen.