Språkspalten Det är en dyster dom skribenten Susanna Birgersson fäller över det politiska språket i Sverige i essän ”Vanmaktens vokabulär” – en i den serie som Timbro förlag ger ut.

Med några väl valda exempel från Stefan Löfven – ”det är inte okej” – fastslår hon att språket saknar nyanser, är tomt intill meningslöshet. Och det gäller enligt Birgersson inte bara Löfven, utan är ett generellt problem i politiken. Språket är förutsägbart och fantasilöst, alltför ofta baserat på färdiga fraser – redo att hållas upp som en skyddsbarriär mot påträngande frågor.

Tyvärr är det lätt att känna igen sig i Birgerssons beskrivning. Plattityder som att ”ta människors oro på allvar” är bara alltför vanliga.

Det spelar naturligtvis stor roll. Risken är att allt fler upplever det politiska samtalet som ointressant. Inte bara det. Språk och tanke hänger ihop. I någon mening är det nog så att ett dåligt språk ger en dålig politik.

Ett sätt att öppna för ett mer konstruktivt klimat menar Birgersson är att politiker börjar erkänna sina egna begränsningar. Somligt kanske inte går att åtgärda och återställa på politisk väg – erkänn då det och tala öppet, bortom flosklerna, uppmanar hon.

Susanna Birgersson vill också att politiken ska handla mer om känslor. Vilket inte betyder mindre av tanke, utan tvärtom. Känslor som tas på allvar, analyseras och kläs i ord ökar relevansen i ett politiskt samtal. Inte minst lyfter hon fram vikten av att politiker tar del av konst och litteratur som en väg till det språket.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se