Språkspalten Att ord och uttryck väcker irritation är ju tacksamt för den som skriver språkspalt. Den språkvårdande uppgiften består ofta i att försöka reda ut vad som är meningsfullt och rimligt att hänga upp sig på, och vad som inte är det. Jag fick nyligen ett mejl där skribenten påpekar att det finns ord man kan reta sig på och ger exemplen bägge i stället för båda och till synes ologiska konstruktioner som jätteliten (en jätte är ju inte liten).

Visst kan man reta sig på saker. Men är det i de här fallen motiverat? Vad gäller "bägge" och "båda" möter man ibland uppfattningen att det förra är en slarvigare form, mer vardaglig. Går man till ordböckerna är de dock likvärdiga och anges som synonyma. Så några mer sakliga skäl att reta sig på "bägge" finns knappast. Sedan kan det vara bra att känna till att "bägge" trots det i vissa sammanhang kan uppfattas som något mer vardagligt. Att vara språkligt medveten är alltid en fördel.

I fallet jätteliten är saken entydig. Med så strika logiska krav på språket skulle vi ofta få problem. Man får helt enkelt acceptera att jätte- som förled är allmänt förstärkande även om det inte stämmer överens med den ursprungliga betydelsen. Det finns inget problematisk med ord som jättetrött eller jättehungrig. Mer främmande känns i så fall nyare förstärkningar som sjukt bra och grymt gott. Om man vill använda dem är en smaksak, men att reta sig på dem är också bortslösad energi.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@corren.se