Jag lånar de där vackra raderna av borgmästare G A Björkmans hyllningstal på Råsunda i Solna till de färska mästarna i randiga tröjor. Det har i dagarna gått exakt 80 år från Sleipners magiska triumf och Norrköpings allra första allsvenska guld.

Det är en historia väl värd att bevara och berättas om och om igen.

Just det här med Sleipner, som på sitt sätt alltid har varit mitt oskyldiga favoritlag, har gått i arv i generationer i mitt liv. Från den allra första gången jag hörde min gammelfarfar Harry berätta om den där våren 1938 i Norrköping, när folk klädde upp sig och vallfärdade längs Kungsgatan till Idrottsparken för att följa Sleipner på sin väg mot guldet. Jag kan än i dag blunda och se massan av hattar och rockar trängas mellan husen. Det är en fantastisk bild.

Artikelbild

Här är det historiska Sleipner, som vann stadens första allsvenska guld 1938 och förvandlade Norrköping till Guldköping. Hilding Sköld, Arne Linderholm, Tore Keller, Gustav Wetterström, Harry Andersson och Kurt Hjelm står bakom (fr v ) Sven Unger, Roland Hjelm, Allan Johansson, Kalle Johansson och Bernt Öhrström.

Sleipner hade gjort en alldeles strålande höst 1937 (svensk fotboll spelade höst-vår på den tiden). Randigt, som ligger så skönt i folkmun, tog 20 av 26 möjliga poäng på 13 matcher. Det gav ett försprång som räckte hela vägen hem – trots en sällsynt svag vår.

Vi går tillbaka till påsken 1938.

Det var allt annat än vår i luften den största dagen i Norrköpings idrottshistoria i väntan på mötet mellan Sleipner och Brage. Det hade aldrig spelats en större och viktigare match på Idrottsparken så intresset för den randiga guldjakten var hysterisk. Temperaturen var strax över nollan, men det spelade ingen roll. Det var folk överallt. Polisen tvingades, mitt i den värsta villarvallen och kaoset, spärra folkströmmen för att återta kontrollen över situationen som var på god väg att gå överstyr.

Den store Tore Keller, klubbens och en av Norrköpings störste spelare genom tiderna, som visade Sleipner vägen inför 17 391 personer i en svidande iskall vind och blötsnö. Det blev 4–1 till slut. En knapp månad senare tog man ett avgörande kliv med 3–0-segern mot AIK på Idrottsparken och spelade i samma stund bort gästerna från guldet.

Artikelbild

Den randiga guldvimpeln är, precis som IFK Norrköpings, är inte längre en del av stadsbilden vid Östgötaporten, men historien kan ingen ändra på.

Klubben firade, med guldet inom räckhåll, sin 35-årsdag i Stadshuset den följande dagen, men efter den helgen vann faktiskt Sleipner inte en enda match under våren.

Det behövdes inte heller.

När konkurrenterna gick bort sig räckte två poäng på de fyra sista matcherna innan Sleipner, den 29 maj 1938, fick motta det allsvenska guldet och von Rosens pokal på Råsunda. Hyllningarna för de randiga ville aldrig ta slut. Över 4000 (!) Norrköpingsbor hade gjort resan till Solna för den sista och betydelselösa matchen mot AIK, vilket är en oerhört imponerande siffra.

Borgmästaren GA Björkman kan ha varit stoltast av alla.

"I dag är det en märkesdag för Norrköpings idrott. En märkesdag, särskilt då för Tore Keller och Eder alla i Sleipnerlaget, som efter målmedvetet arbete nått målet och i tävlan med värdiga motståndare förklarats vara segrare!"

Sleipner blev aldrig störst, men i vår fina fotbollstad och dess historia kan den randiga själen alltid luta sig mot att man faktiskt var först.