Språkspalten Språk har vanligtvis ett syfte utöver sig självt. Också skönlitteratur. Man föreställer sig att den ska uttrycka någonting som kommer inifrån författaren. Och det stämmer säkert i de flesta fall.

Men det var roligt att lyssna på poeten Anna Hallberg som var i Linköping förra veckan, inbjuden av Regionbibliotek Östergötland. Hon berättade att hennes skrivande ofta har utgått från orden i sig själva. Hennes första bok ”Friktion” byggde på en tanke om att hon ville använda ord som ligger långt fram i munnen. Ordens ljudmässighet blev viktig. Ett visst ord bildar utgångspunkt för varje dikt. Personliga pronomen undvek hon helt. De här på sitt sätt ganska banala tankarna fick en diktsamling att växa fram.

”Språket är större än jag själv”, var en insikt hon beskrev. Den pekar ut mot en litteratur som inte är personlig på det sätt som man vanligtvis förknippar med skönlitterärt skrivande.

I en senare bok, ”Mil”, var en inspirerande tanke på motsvarande sätt ”band”. Hon tänkte på kassettband, blandband, som man sade förr. I boken finns radband, släktband, ledband ...

Hon lägger stor vikt vid bokens utformning: färg, storlek, typografi och så vidare. I ”Mil” ligger texten som ett jämnt band över sidorna. ”Boken är diktsamlingens rum”, sade hon.

Det är skönt ibland att tänka på ett språk som inte ska göra nytta, förklara, övertyga – utan som bara finns i sin egen rätt.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se