Mitt allra första möte och minne av Rhododendrondalen höll på att sluta med ett rejält magplask i strömmen. Jag kom farande på min cykel ner för backen på väg mot grusbanorna på Himmelstalund. Det var på den tiden, när man var ung, snabb och inte såg några hinder, men ni alla som kan era åbackar vet ju hur tvär kurvan är just vid den färgsprakande dalen.

Jag gjorde det inte.

Jag lyckades väl på något sätt parera den vådliga färden en smula och styrde min cykel rakt in trädet, som räddade både mig och cykeln från ett ofrivilligt blött och farligt besök.

Att väskan lämnade pakethållaren och försvann för alltid i vattnet får ses som en seger, men varje gång – jag menar varje gång – nickar jag lätt mot trädet och tackar för senast. Vi är två tysta vänner, som vet och aldrig behöver prata om det.

Rhododendrondalen växer för fullt i dagarna. Den är försvinnande vacker med alla dess färger, som nått långt utanför stadens gränser. Turistbussarna stannar faktiskt till där då och då och passagerarna hoppar ut med både sina mobiler och riktiga kameror. Det är svårt att inte låta sig imponeras. Ett gäng entusiaster är hela stadens vardagshjältar, som gör det här möjligt år efter år.

De förtjänar all respekt för sitt envisa, kloka och skickliga arbete och sätter Norrköping på kartan under några blommande veckor varje år. Det gäller dock att passa på. Blommningen brukar bara hålla på någon vecka in i juni.

Bosse Ringdahl, Stig-Göran Axelsson och några till lägger både själ och hjärta för platsen.

– Vi brukar träffas här varannan vecka för att jobba lite. Vi rensar ogräs och vattnar så det ska hålla sig fint, sa Stig-Göran vid NT:s besök nyligen.

Brostugans och dess fina örtagård putsas till rejält i väntan på den nya bron. Hurvida själva brostugan kommer påverkas av en ny bro i framtiden är fortfarande högst osäkert. Örtagården är en liten okänd oas som hamnade än mer i skuggan när bron försvann, men det växer så det knakar.

Jag var där häromveckan strax innan bygget för ett modernare hem skulle börja och precis som vid Rhododendrodalen drivs och sköts örtagården av en handfull entusiaster som gör det möjligt.

Utan dessa frivilliga krafter skulle vi knappast ha två så färgstarka stopp på stadens vackraste (?) promenadstråk. Det är nog så viktigt att påpeka det igen och igen.