Krönika När jag träffar svenskar som bor i Ryssland brukar de inte sällan klaga på att ryska läkare ser kroppen som ett objekt. Medan det i Sverige är vanligt att patienten får berätta hur hen ser på sitt tillstånd, så är läkaren i Ryssland en expert som inte behöver bli hjälpt utifrån. Patient ska inte lägga sig i doktorns arbete.

Ett ryskt läkarbesök slutar med att den sjuke får någon medicin. Ingen ska behöva gå tomhänt hem från doktorn. Den som är mer sjuk kan läggas in. I Ryssland verkar man kunna läggas in för den minsta åkomma. Ibland försvinner någon av mina vänner här i Moskva i en vecka eller två. När de dyker upp igen kan de berätta att de legat på sjukhus, utan att, verkar det som, ha varit särskilt sjuka.

Om en patient ska läggas in eller inte handlar förstås om hur man tycker att vårdens resurser bäst ska användas, men det finns också en kulturell aspekt kring läkarbesök som jag sent insåg. Svenskarna i Moskva som jag talat med tyckte ofta det ryska systemet var hopplöst, trots att de gick till dyra privatläkare. Men en del ryssar uppfattade det på ett annat sätt. De tyckte om att bli omhändertagna.

En rysk väninna flyttade för många år sedan till ett västeuropeiskt land. Sjukvården där gjorde henne mycket besviken. När hon var krasslig och gick till läkaren kunde hon få rådet att gå hem och vila sig. Om några dagar skulle hon vara bra ingen.

Hon fick alltså ingen medicin och min väninna upplevde det därför, tror jag, som att läkaren inte tog henne på allvar. När hon berättade det här för mig är kände jag mig chauvinistisk. Jag hade trott att hon skulle bli imponerad av den moderna vården hon fick i Europa, men inte. Hon längtade hem till det ryska systemet.

Jag ska förstås inte romantisera rysk sjukvård. Jag gissar att om min väninna råkade ut för något som krävde mer resurser skulle hon föredra att vara i Västeuropa. Utan att vara expert på rysk sjukvård tror jag mig veta att den är underfinansierad, korrupt och att personalen ofta är outbildad. Hur illa man än tycker att den svenska vården fungerar så är den långt före den ryska.

Samtidigt finns det förstås undantag. Ett av mina egna få besök på sjukhus i Ryssland ägde rum för många år sedan. Jag var för första gången i Moskva då en svensk bekant blev biten i handen av en av de många vildhundar som då fanns i staden.

Vi tog en taxi till akuten. Eftersom ingen av oss då pratade ryska förklarade vi vad som hänt genom att säga ”voff-voff”, peka på handen och visa tänderna.

Receptionisten verkade ha förstått vad som hänt och pekade på några stolar. Vi satte oss ner och såg oss omkring. Sjukhuset tycktes, med sina gula, bleka väggar, inte renoverats sedan 1940-talet. Roy Andersson skulle ha kunna spela in en film där utan att behöva ändra på mycket. Jag har ett minne av en bår med blod på, även om jag ibland tror att jag hittat på det.

Jag tänkte att här kommer vi bli sittande länge. Man vet ju hur rysk service fungerar.

15 minuter senare hade min bekant träffat en läkare och fått sina sprutor. När han skulle betala skakade receptionisten bara på huvudet. Hon ville inte ha några pengar.

Kanske har jag fel, men jag tror inte att många akutmottagningar i Sverige hade fixat det lika bra.