För tre år sedan lämnade Gudmund Olofsson, skogsägare i norra Värmland, in en avverkningsanmälan på tolv hektar skog. Att bruka sin egen skog i fred, utan Skogsstyrelsens vakande öga, är nämligen inte tillåtet. För somliga är det inte tillåtet att bruka sin skog alls. Som tidningen Land (13/9) har rapporterat fick Olofsson beskedet att Skogsstyrelsen hade identifierat skyddsvärda områden på hans mark 2011 – men ingen hade besvärat sig om att informera honom.
Det ledde till att han förlorade brukanderätten när ett reservat bildades. Tillsammans med en tvångsinlösning 1979 har Skogsstyrelsen alltså lagt beslag på 25 procent av hans skog. Det är ingen exotisk situation. I juli hindrade Skogsstyrelsen två skogsägare i Hälsingland från att avverka sin skog eftersom där förekom lavskrika – en fågel som är utbredd från Norge till Ryssland, bokstavligt talat bort till Stilla havet. I slutet av augusti hindrades en skogsägare i Jämtland att avverka eftersom arter skulle kunna uppkomma i hans skog, och för att skidåkare i ett elljusspår ska ha fin utsikt.
Undertonen är övertydlig: naturen prioriteras alltid högre än mänskliga behov. Det kan tyckas rimligt eftersom naturen i sig är ett mänskligt behov, men den är bara ett av många. Ett annat grundläggande behov är inkomst, eller att kunna ta lån. Henrik Svensson, virkesområdeschef på Mellanskog, säger sig vara helt övertygad om att naturvårdsåtgärder som den som drabbat Olofsson sänker värdet på fastigheten, och förmodligen hindrar honom från att ta lån.
Ett annat mänskligt behov som ständigt prioriteras bort är behovet av bostäder. Om det så bara är bevarandet av en äng utanför Stockholm versus hundratals bostäder i ett land med 34 000 hemlösa, lyckas alltid någon miljövän hitta en 20 centimeter bred rännil i närheten och kräva strandskydd.
Staten verkar se skogsägarna som ett hot mot skogen. Skogsstyrelsen försöker komma runt deras äganderätt genom att tillåta skogsägande men begränsa brukanderätten. Att bestämma över sin egendom är dock en ovillkorlig del av begreppet äganderätt. Den som äger ett äppelträd har inte mycket nytta av det om hon inte får plocka äpplen.
I teorin är visserligen vår äganderätt grundlagsskyddad. Men inte i praktiken. Som det står i regeringsformen: ”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom … utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. Eller, med andra ord: ”Vars och ens egendom är tryggad förutom när den inte är det”.
I själva verket är det ganska självklart att den som äger skog inte vill förstöra den, utan hålla den levande – något som bland annat involverar avverkning. Den som är dum nog att förstöra sin skog kommer per automatik att sluta vara skogsägare.
Den statliga skogsutredaren Charlotta Riberdahl ifrågasatte på ett famöst seminarium ”om man ska tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs”. Visserligen tändes en gnista hopp för äganderätten när hon avlägsnades från sin post, men alla de tjänstemän som agerar i hennes anda kan vara kvar. Skogsägarnas situation verkar inte förbättras.