Ledare Vissa debattartiklar kan vara svårare att förstå än andra. Varför konstaterar till exempel Västra Götalands tidigare landshövding Lars Bäckström, på DN Debatt, att Ulf Kristersson är favorit till statsministerposten efter riksdagsvalet?

Nu är det intressanta naturligtvis inte att Bäckström råkar vara landshövding, utan att han har ett gediget förflutet inom Vänsterpartiet, bland annat som gruppledare i riksdagen under hela tio år. Kanske profeterar han offentligt kring Kristerssons segerchanser som en varning riktad till vänsterväljare? För även om de traditionella blocken är jämnstora innebär det inte att det står lika i statsministermatchen. Det är fördel Kristersson – vilket paradoxalt nog beror på gamla VPK.

Bäckström konstaterar att vårt politiska system medvetet är konstruerat för att gynna minoritetsregeringar. SAP var länge visserligen det i särklass största partiet, men åtnöjt sällan egen majoritet. Räknade man in VPK i regeringsunderlaget fanns emellertid goda förutsättningar till ett nära nog evigt regeringsinnehav. Eller åtminstone var det vad 60-talets socialdemokrater hoppades på.

Trots sitt smutsiga förflutna och trots fortsatt tveksamma kontakter i österled utgjorde VPK ett troget röstboskap i riksdagen – utan att få mycket i utbyte. Partiet hade emellertid inget val, för VPK behövde ”kamrat fyra procent” (stödröstande socialdemokrater) för att hålla sig kvar i riksdagen.

I dag är det väl snarare Kristdemokraterna som får hoppas på stödröster – moderata. Fast det är inte KD som fyller VPK:s funktion, utan Sverigedemokraterna. Bäckström konstaterar att Kristersson borde ha lätt att bilda regering, eftersom det är osannolikt att SD aktivt skulle rösta på fortsatt Löfvenstyre.

Rätt och riktigt, därtill en påminnelse om att allt babbel om ”beroendet” av Sverigdemokraterna saknar täckning. Fast riktigt så enkelt är det ändå inte, tyvärr.

Problemet är förstås att medan VPK verkligen inte hade stort annat val än att stödja S i vått och torrt, riskerar Sverigedemokraterna knappast att åka ur riksdagen. Och vad Bäckström glömmer är att SD till exempel kan sabotera det politiska systemet genom att rösta för ett socialdemokratiskt budgetförslag. En inverterad version av agerandet 2014 alltså. Man kan mycket väl tänka sig en situation där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än Alliansen.

Huruvida detta är mer än ett hypotetiskt alternativ beror framför allt på huruvida Alliansen förmår hålla fast vid en stram migrationspolitik eller inte.

Några garantier för att en borgerlig minoritetsregering håller mandatperioden ut finns naturligtvis inte, men det är inte någon ursäkt för att åtminstone inte försöka. Oavsett huruvida Alliansalternativet eller det rödgröna blocket råkar få störst minoritet bakom sig. För majoritet lär ingen få.