Krönika Bostadspriserna har varit föremål för stor oro i Sverige i minst ett decennium. Oron gäller inte minst risken för en bostadsbubbla och verkar nå sitt crescendo ungefär nu, när prisuppgången saktar in, räntorna tycks ha slagit i botten och ett nytt amorteringskrav förbereds. Oron för bostadsmarknaden är dock i många fall obefogad och bygger på en rad missuppfattningar. Det visar inte minst ekonomen Lars EO Svensson på Ekonomistas.se och i ett remissvar till Finansdepartementet om det nya amorteringskravet.

Priser på bostadsmarknaden ökar inte genom spekulation eller genom en bubbla, utan på grund av naturliga och fundamentala skäl. Vid en första anblick är det fullt förståeligt att tro att det finns en bubbla. Bostadspriserna ökar snabbt, på bara några år har de fördubblats på flera platser. Priserna ökar betydligt snabbare än inkomsterna. Men det avser just priser, inte månadskostnader. Jämfört med 2008 har räntekostnaderna för tremånadersräntan och femårsräntan minskat rejält, medan tioårsräntan ligger kvar på samma nivåer. Samtidigt har hushållens disponibla inkomst ökat med 40 procent. För att uttrycka det enkelt är det billigare att ha två miljoner i skuld i dag än det var att ha en miljon i skuld för tio år sedan.

Den som går till arkiven kan se oroliga artiklar om skuldutveckling, ökande priser, rekordförsäljning och svettiga domedagsprofeter som hävdar att ”bubblan” snart spricker. Ändå visar siffror från Svensk mäklarstatistik att priserna på bostäder ökat varje år sedan 1996, med undantag för mellan 2007 och 2008. Mellan exempelvis 1996 och 1997 ökade priserna dessutom mer, procentuellt sett, än mellan 2015 och 2016, om än från betydligt lägre nivåer. Dagens prisuppgångar är alltså inget extremt. Ändå framhärdar Finansinspektionen med sitt nya amorteringskrav.

Det kunde inte komma med sämre timing. Nu börjar vi för första gången på mycket länge se en viss avmattning i prisutvecklingen, samtidigt som nybyggda lägenheter allt oftare säljs till rabatterat pris och nya premiumprojekt pausas.

Det är svårt att undgå att frågan om svenskarnas skuldsättning präglas av moralism. Det anses helt enkelt lite fult att låna pengar, att ha skulder som vida överskrider dina tillgångar. Men det vittnar om en tämligen grund syn på ekonomi, eftersom det är skillnad på lån och lån. En bostad är en tillgång och en tillgång som sannolikt inte tappar i värde, till skillnad från exempelvis en bil eller en semesterresa. Att låna pengar till bostäder är dessutom en slags investering, både från banken och från din egen sida i både bostadsmarknad och i dina framtida löner. För den som inte oroar sig för evig arbetslöshet är det helt enkelt klokt att låna pengar till en bostad. Inte minst eftersom alternativet antingen är att köa i ett decennium eller betala hyra i ett svindyrt nybygge.

Amorteringskravet slår stenhårt mot de som inte redan i dag äger sin bostad. Det är djupt orättvist att hela lånemarknaden inte omfattas av samma villkor. Det har redan skapat ett A- och B-lag på bostadsmarknaden. Finansinspektionen agerar både enögt, okunnigt och hänsynslöst i frågan. Det är en draksådd att de fått handha frågan utan att kunna avkrävas folkligt ansvar. Detta måste regeringen inse och säga nej till det nya amorteringskravet och frånta FI mandatet att bestämma över det. Bostadsmarknaden behöver rejäla, övergripande reformer. Inte straffavgifter på skulder.