Ledarkrönika Turkiet var länge något av ett sekulärt undantag i den muslimska världen. Under republikens första president Mustafa Kemal Atatürk växte en modern sekulariserad stat fram redan på 20-talet. Man kan säga att Atatürk verkställde vad som var ett europeiskt projekt sedan slutet av 1700-talet, nämligen att skilja kyrkan från staten – men att det turkiska experimentet länge framstod som ovanligt framgångsrikt. Inte bara för att det gick att genomföra under relativt oblodiga former, utan också för att Atatürk byggde sin nation på resterna av en i stora stycken hopplöst degenererad ottomansk statsbildning. Förutsättningarna var helt enkelt usla.

Att nackdelar går att vända i fördelar visste emellertid Atatürk. Till exempel lämpade sig ett land med många analfabeter paradoxalt ovanligt väl för att införa det latinska alfabetet, när skolgången skulle bli allmän – för både pojkar och flickor – och i princip utan religiösa inslag.

Atatürk var aldrig antimuslimsk på det sätt som andra europeiska sekularister ibland tenderat att bli militant antiklerikala, men han hade inget till övers för traditionell sharia eller andra ålderdomliga och förlegade religiösa uttryck. Den nya civillagstiftningen gjorde dessutom kvinnor fullt jämställda med män, på ett sätt som ännu ansågs farligt radikalt i många europeiska länder.

Allt detta är nu hotat. Även om det genomsekulariserade Turkiet är en lika stor myt som det genomsekulariserade Frankrike, har Atatürks samhällsmodell ägt bestånd. Men Erdogan tycks inställd på att bli en ny Atatürk – fast i motsatt politisk riktning. Han har utnyttjat de kryphål till religiösa skolor som funnits, för att gynna dessa och bakvägen göra konfessionell undervisning till både vana och tvång för många turkiska barn. Också studenter på högskolorna har drabbats av mer eller mindre obligatoriska religiösa kurser, samtidigt som indoktrineringen numera kan börja redan på förskolenivå.

Ökad tolerans mot exempelvis slöja på offentliga arbetsplatser, har i Västeuropa ofta vantolkats som liberalism – när det i själva verket handlat om första steget i reislamiseringen av Turkiet. Men president Recep Tayyip Erdogan har större anspråk än så. Hans politiska drömmar tar sig närmast nyottomanska uttryck, där (sunnitisk) islam är en samlande faktor också utanför landets gränser. Arabvåren tycktes initialt ge honom goda chanser, men det ottomanska arvet är omtvistat och i arabhöstens spår har löven fallit också på Erdogans politiska träd.

Att turkarna har börjat överge honom påvisas av söndagens folkomröstning. Visserligen vann Erdogans alternativ – tänkt att göra honom enväldig och avveckla domstolarnas allt sedan Atatürk självständiga ställning. Men han vann med minsta möjliga marginal och förmodligen först efter röstfusk. Det moderna Turkiet vill inte tillbaka till medeltiden.

Men det kan vara för sent. I vissa stycken påminner Erdogan om Pakistans tidigare diktator Zia ul-Haq, som utnyttjade muslimsk inspirerad nationalism för sina syften. Pakistan i dag är djupt söndrat, dominerad av mer eller mindre islamistisk politik och därtill hemvist för mängder av jihadister. Det vore djupt tragiskt om Turkiet skulle gå samma väg och inte bara för turkarna. Atatürks statsbygge påvisade att islam inte behöver vara politisk. Vad kommer det att innebära för muslimer i såväl Europa som Mellanöstern om detta goda exempel vittrar bort? Vad kommer det att innebära för synen på muslimer och islam i Europa?