Krönika Situationen i Venezuela förvärras för varje dag som går. Svält, spädbarnsdödlighet och våldsamheter. Nu har även den socialistiske presidenten Maduro satt igång arbetet med att skriva om landets konstitution för att helt avskaffa parlamentets makt. Venezuela är ett fruktansvärt exempel på vad som alltid sker när ett land tvingas in i socialismens yttersta bojor.

När Hugo Chávez först kom till makten i Venezuela 1999 hyllades han hejdlöst av vänstern. Lars Ohly slog fast att han var en riktig socialistiskt demokrat och 2008 sade han att Chávez var mer demokratisk än alliansregeringen. Riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Ali Esbati hävdade fortfarande 2009 att Chávez var i ”verklig mening demokratiserande” och gav landet en ”fantastisk socioekonomisk utveckling”. Vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman skrev samma år att ”Det händer spännande saker i Venezuela. Landet håller på att införa sex timmars arbetsdag”.

I dag vet vi att deras socialistiska drömmar som alltid så många gånger tidigare har blivit till mardrömmar. Statistik över 2016 visar att barnadödlighet har stigit med över 30 procent till 11 466 fall förra året. Orsakerna anses vara undernäring bland blivande mammor, brist på sjukhusutrustning (inte minst kuvöser) och brist på medicin. Även dödligheten bland gravida sägs ha stigit med 60 procent till 756 dödsfall. Människor svälter och varje dag sker våldsamma demonstrationer för förändring på gatorna.

Det här är inte en slump utan en direkt konsekvens av den socialistiska politiken. Chávez förstatligade tusentals företag, införde priskontroller och genomförde en ohämmad utgiftspopulism. Alla skulle få allt på bekostnad av någon annan. Det gav temporärt de fattiga något mer samtidigt som det lade grunden för dagens stora utbredda fattigdom och humanitära katastrof.

För det är vad som sker när produktionen tas över av staten och man genom enorma subventioner lovar att allt ska bli gratis åt alla. Staten kan inte ersätta det välståndsskapande som marknaden utgör. Den kan inte skapa värde som fria människor och företag kan, bara fördela det som finns. Och när det finns allt mindre hjälper inga femårsplaner. Så kom den katastrof som aldrig var möjlig att undvika.

Det är inte heller en slump att alla från Jonas Sjöstedt till företrädarna i Europaparlamentet för Vänsterpartiet har hyllat Chávez och att de så sent som 2014 vägrade rösta för en resolution som fördömde regimens förakt för demokratin. Det är inte heller en osannolik slump att Vänsterpartiet råkat hylla alla förtryckarregimer som Kambodja, Kina, Nordkorea, Kuba, Venezuela, Sovjetunionen. Eller att Vänsterpartiet attackerade den besparingspolitik som Grekland efter år av misskött och släpphänt politik – av alla regeringar oavsett politisk färg – införde och hur de hejdlöst applåderande när det vänsterpopulistiska partiet Syriza vann valet. Vänsterpartiets politiska program är socialism med statsstyre av ekonomi, näringsliv, människors välfärd och media. Företag ska beskattas och bekämpas, företagare och förmögenheter ska motverkas och reduceras. Allt ska vara gratis i socialismens paradis.

Det är det partiet som Socialdemokraterna och Miljöpartiet använder som budgetunderlag. Vänsterpartiet som vill införa sex timmars arbetsdag i Sverige, införa dygnet runt-öppna vårdcentraler samtidigt som de vill stänga 40 procent av dem för att de råkar vara privata. Det är ett ansvarslöst sätt att regera Sverige på och det skadar oss både kort och lång sikt.

I söndags gick sju miljoner venezolaner och röstade för att stoppa en ny och diktatorisk konstitution. Det var en styrkedemonstration från landets demokratiska opposition. En opposition som inte kan förstå att den svenska regeringen bygger på en politisk samverkan med ett parti som hyllar dem som sätter demokratin ur spel.