Så var det dags igen. Nej, det är inte en ny skjutning vi talar om! Fast jämförelsen är på sin plats, för skottlossning har vi vant oss vid. Det är så den grova kriminaliteten ser ut i Norrköping (och vissa andra städer). Nu handlar det emellertid om stenkastning på vad som brukar sammanfattas som blåljuspersonal (polis, brandkår och ambulanser).
Häromveckan drabbades både Klockaretorpet och Hageby av stenkastande ungdomar. Det låter nästan som en förskönande omskrivning, som om det handlade om busfrön som pangar rutor. När det i själva verket är stenar som kastas mot människor. Först väktare i Klockaretorpet, därefter brandsoldater i Hageby – som kallats dit för att släcka en, sannolikt arrangerad, mopedbrand.
Sedan dess har brandkåren tagit ett beslut om utryckningar, som i potentiellt farliga situationer bara får ske med poliseskort. Samma situation som tidigare drabbat Rosengård i Malmö – ett av Sveriges erkänt värsta problemområden.
De stenkastande ungdomarna, som i själva verket ofta är över arton, har hur som helst ingen respekt för några myndigheter. Inte ens polisen. I helgen utsattes en polisbil för stenkastning i Klockaretorpet. Efter att ha tillkallat förstärkning greps en person, men senare var det sannolikt samma personer som dök upp vid en omfattande bilbrand i området. Inte mindre än sju bilar förstördes eller skadades. Polis fanns naturligtvis på plats under släckningsarbetet.
Vad det är fråga om är en eskalering, kanske också uttryck för kriminella ligor som vill visa att polisen inte är välkommen. Stenkastning mot brandkåren är svårare att logiskt förstå, fast i mixen ingår allmänt hat mot myndigheter (eller ”Svenne-Sverige”), våldets tjusning och en fullständig hänsynslöshet.
Polisen, som redan går på knäna, tvingas nu avsätta ytterligare resurser som påverkar annan brottsbekämpning. Ytterst är det skattebetalarna som kan påräkna sämre service för samma eller högre kostnad, på grund av våldsverkare som samhället i många fall säkert skulle må bättre av att de satt inne. Fast nu ser lagarna ut som de gör och bevisföringen är därtill ofta komplicerad. I många fall handlar det om priset vi får betala för åratal av misslyckad integrationspolitik.
I det sammanhanget är den kommunalpolitiska tystnaden anmärkningsvärd. Ingen inbillar sig att kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) eller någon annan skulle bära något direkt ansvar för händelsernas uppkomst, i många fall handlar det dessutom om rent polisiära ärenden. Fast problemområden i Norrköping och på många andra orter är samtidigt uttryck för kommunala tillkortakommanden. Brister som måste åtgärdas och där det krävs bättre politiska svar än allmänna ojanden, fördömanden eller vaga löften om att ”vi ska se över det här”.