Ledare Som finansminister var Anders Borg (M) snudd på lysande. Delvis därför att han först och främst var ekonom – inte politiker. Något som emellertid också bidrog till smolk i framgångspokalen.

Sålunda löstes inte frågan om migrationens kostnader – den sköts på framtiden, med den våldsamma rekyl inom invandringspolitiken vi upplever just nu. Likaså var Borgs inflytande över försvarspolitiken rent fördärvlig.

Motsättningen mellan den skicklige ekonomen Borg och den emellanåt tveksamme politikern med samma namn går igen, nu när han överraskande föreslår ett blocköverskridande regeringssamarbete mellan Moderaterna och Sociademokraterna.

På goda grunder förutspår han inte bara en ny global lågkonjunktur under kommande mandatperiod, utan också att den av flera skäl kan slå särskilt hårt mot Sverige. I den meningen har Borg en poäng i att ett samarbete mellan de två största partierna skulle garantera stabilitet.

Fast egentligen bara kanske, för häri ligger också Borgs bristande analysförmåga. Det är nämligen inte alls säkert att en dylik tvåpartiregering skulle bli särskilt stabil. Tvärtom skulle den riskera att plågas av såväl motsättningar mellan partierna, som inom desamma.

För Moderaterna vore politiken hur som helst förödande. Borg anser – måhända lite förenklat, men inte helt utan anledning – att Moderaterna har att välja mellan att samarbeta med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Problemen med det senare är väl känt, men inte heller det tidigare är riskfritt. Förmodligen skulle en koalition mellan M och S leda till en moderat väljarflykt som skulle få Anna Kinberg Batras problem att framstå som en mild västanfläkt. Röster som i stor utsträckning sannolikt skulle gå rakt i SD:s famn.

Därmed riskerar Borg genom sitt förslag att bedriva en rent kontraproduktiv politik. Även om en stor koalition i bästa fall skulle fungera stabiliserande under nästa mandatperiod, skulle slutresultatet mycket väl kunna bli att Sverigedemokraterna inte bara växer fram till främsta oppositionsparti, utan också Sveriges största parti över huvud taget.

Det är förstås inte Borgs avsikt, men hans önskemål borde bara leda till glada miner i det sverigedemokratiska partihögkvarteret.