Ledare Brottsligheten i Sverige skenar. Detta gäller inte minst den organiserade brottsligheten, som blir allt råare och där polisen inte hinner med att gripa och lagföra de kriminella. Den ständiga medierapporteringen riskerar att göra folk avtrubbade och tappa hoppet om att en vändning överhuvudtaget är möjlig.

Den tidigare generalkonsuln i New York, Olle Wästberg, har skrivit en läsvärd krönika i nättidskriften Kvartal. I den beskriver han noggrant hur New York-polisen lyckades vända den utbredda brottsligheten på 70-talet och hur Sverige skulle kunna göra detsamma. Med den senaste tidens händelser är det en fröjdsam läsning.

För en dryg månad sedan blev en polismans hem i Västerås beskjutet. I hemmet fanns förutom polisen, hans sambo och två barn. Lyckligtvis blev ingen skadad, men en gräns var oneklig passerad. Den organiserade brottsligheten har tidigare haft ett egenintresse i att inte bråka med rättsväsendet mer än nödvändigt.

Natten till tisdagen utsattes några poliser i Uppsala som var på väg hem från arbetet för en handgranatattack. Lyckligtvis befaras handgranaten ha träffat en elledning, vilket fick till följd att den exploderade en bit ifrån poliserna. Återigen visade de kriminella att de inte drar sig från att attackera polisen, trots att det rimligen borde resultera i en hård motattack.

Problemet är att så inte verkar vara fallet. Om det verkligen innebar stora konsekvenser att attackera polismakten hade den organiserade brottsligheten undvikit detta. I slutändan har också kriminella en kalkyl som de vill ska resultera i vinst. De vill sända en signal till polismyndigheten om att de inte ska känna sig säkra bara för att de är poliser. Om poliserna jäklas med de kriminella så får de tillbaka. Och om någon skulle gripas och dömas är det inte värre än att det rör sig om en underhuggare. Ledarna sitter säkert.

Detta är oroväckande. I den bästa av världar skulle en sådan här attack leda till att polisen genomsökte varenda lägenhet med kriminella kopplingar, slog sönder nätverk och jagade de kriminella ledarna tills de ger upp. Men så är som bekant tyvärr inte fallet.

När New York-polisen skulle ta itu med brottsligheten började den med att fokusera på de som plankade i tunnelbanan. Märkligt kan tyckas, men det gjorde att personerna kunde dömas, visiteras och kollas upp. På så sätt kunde personer i högre utsträckning sättas dit för vapen- och narkotikabrott i ett tidigt skede. Klotter sanerades och fastighetsägare ålades att laga trasiga fönster och annan skadegörelse. Samhället visade gemensamt att inte ens den mest triviala brottsligheten accepterades. På så sätt kunde brottsligheten kvävas i sin linda.

New York-exemplet var dock inte endast en taktik. Det satsades på fler poliser, rejäla löneökningar, sociala insatser och inte minst fick cheferna krav på att leverera om de skulle ha kvar jobbet.

Sverige har mycket att lära.