Ledare I veckan kom beskedet från sjukvårdsminister Annika Strandhäll (S): Det blir inget vinsttak i sjukvården. Förslaget från Ilmar Reepalus utredning ”fungerar helt enkelt inte för hälso- och sjukvården”, enligt ministern. Och mycket riktigt, som så många remissinstanser sedan länge har påpekat vore Reepalus förslag ett dråpslag mot sjukvården. För hur skulle det se ut om över 40 procent av alla vårdcentraler i Sverige skulle stänga? Så många drivs nämligen privat, och Reepalus förslag var i praktiken ett vinstförbud, inte ett vinsttak. Vårdföretag med en eller två anställda hör till de som har störst lönsamhet, och dessa skulle ha drabbats hårdast av en ny lagstiftning.

Patienterna är enligt Svenskt Kvalitetsindex och SKL mer nöjda med den privat drivna sjukvården än med den landstingsdrivna. De privata vårdcentralerna har också bättre tillgänglighet. Enligt vårdgarantin ska patienten nå primärrvården samma dag och få en tid för läkarbesök inom en vecka. Under våren 2017 levde de privat drivna vårdcentralerna i högre utsträckning upp till vårdgarantins krav jämfört med de landstingsdrivna mottagningarna. Om de privata tvingas stänga kan vi alltså förvänta oss mindre nöjda patienter och längre väntetider.

Fackens kritik mot det föreslagna vinsttaket har nog bidragit en hel del till att minister Strandhäll backar, särskilt med tanke på hennes bakgrund som fackförbundsordförande. Karin Båtelson, ordförande i Sjukhusläkarna, är en av många inom vården som kritiserat det föreslagna vinsttaket och har istället föreslagit ett förlusttak och ett personalflyktstak. Över landet finns många enheter inom vården som drivs med underskott, år efter år. Ofta handlar det om avdelningar där personalen flyr, vårdcentraler som varje år får dåliga betyg av patienterna och mottagningar som brister i kvaliteten. Dessutom får medborgarna betala notan för dåligt skött verksamhet. De privata vårdcentralerna är tvingade att gå med vinst, och överlever inte många år med underskott. Till dessa betalar medborgarna via skattsedeln ersättning för den vård de utför. De offentligt drivna vårdcentralerna får också ersättning, med skillnaden att om de inte klarar av sitt uppdrag med den summa pengar de fått, måste skattebetalarna täcka upp för underskotten. Det är ineffektivt. Det är således ingen dum idé att åtminstone införa någon form av sanktion mot offentligt drivna välfärdstjänster som bevisligen inte håller måttet.

Om en enhet slår i förlusttaket flera år i följd kan man tänka sig en rad alternativ för vad en sådan sanktion skulle kunna innebära. Nedläggning, sammanslagning eller varför inte upphandling av verksamheten? Mindre drastiska åtgärder är krav på skarpa åtgärdsplaner och chefsbyte, kombinerat med tydliga tidsgränser för när dessa åtgärder ska sättas in vid upprepade underskott.

Det vore intressant att på allvar föra en diskussion om hur ett förbud mot förluster kan se ut i praktiken. Regeringen ska nu tillsätta en ny utredning som ska titta bredare på användningen av skattepengar i vårdsektorn. Hur direktiven ser ut återstår att se, men det vore välkommet om regeringen fokuserade mer på att jaga förluster än vinster i den utredningen.