Ledarkrönika Alla har vi fördomar om andra länder – och ibland bekräftas de. Helgens politiska händelser i Tyskland och Italien är exempel så goda som några.

Efter att de tyska socialdemokraterna medlemsomröstat, står det följaktligen klart att Tyskland får en ny stor koalition mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD. För i Tyskland finns det inte något sådant som regeringskriser och minoritetsregeringar! Förbundskansler Angela Merkel från CDU sitter alltså kvar och därtill med en starkare ställning än man kanske kan tro. SPD får visserligen både finans- och utrikesministerposten, men Merkel har sista ordet – och det är SPD som har allt att förlora på att bråka med ett eventuellt nyval som följd.

Merkel har dessutom sett till att neutralisera en av hennes eget partis hårdaste kritiker, Jens Spahn, genom att befordra honom till hälsovårdsminister och därmed nästan krama ihjäl honom.

Om tysk politik som vanligt utmärks av ordning, utmärks italiensk politik som vanligt av oordning. Helgens val slutade med seger för, ja vem?

I skrivande stund är valresultatet i vanlig ordning inte heller riktigt klart, men ärkepopulistiska Femstjärnerörelsen har redan utropat sig till valsegrare med 32 procent. Det har Silvio Berlusconis nästan lika populistiska högerkoalition med 37 procent också gjort. Men störst i koalitionen är nationalpopulistiska Lega Nord, som numera kallar bara kallar sig La Lega – med 18 procent (och har utropat sig till segrare).

Det enda som är, någorlunda, klart är att den styrande centervänsterkoalitionen med 23 procent förlorat.

Vem som ska bilda regering är högst oklart, eftersom ingen vill regera med någon annan. Det hela kan mycket väl sluta i ett nyval – eller en minoritetsministär av teknokrater.

Många är förstås bedrövade av La Legas framgångar, men om partiledaren Matteo Salvini mot förmodan blir premiärminister lär han få påtagligt svårt att få genomslag för sin politik. Möjligen är detta lugnande i all röra. Italiens traditionella oordning är faktiskt något av ett bålverk mot en allt för extrem politik.