Svenska flaggan på en krökt flaggstång mitt på Sergels torg i Stockholm. Konstverket ”Du gamla, du fria” av Mattias Norström väcker naturligtvis känslor och visst har han en poäng i att man kan tolka det på lite olika sätt. Själv tycker att han att flaggstången försöker resa sig, fast han är öppen för i stort sett vilken tolkning som helst.
Enligt detta extremrelativistiska sätt att se, är förstås också varje tolkning och slutsats lika god som en annan. Till exempel att konstverket aldrig borde uppförts, åtminstone inte på Sergels torg!
I själva verket torde detta också vara den dominerande synen på den egna flaggan i de flesta, för att inte säga alla huvudstäder. Händelsen illustrerar därmed på ett alldeles utomordentligt sätt ett typiskt (?) svenskt förakt för den egna nationen. Detta anses av vissa måhända ”progressivt”, men egentligen känns dylik konst som, säg, överlastad nationalromantik på 50-talet. Efter sin tid, med andra ord – ungefär som när vissa inbillar sig att Carl Johan de Geers halvsekelgamla flaggskändning fortfarande skulle utgöra något annat än i bästa fall ett slitet tidsdokument.
Många ”vanliga” medborgare (de som enligt gängse normer inte ”förstår” konst) är upprörda. Vissa tolkar den bockade flagsstången som utslag av främlingsfientlighet. ”Opassande och ovärdigt” säger kristdemokraten Erik Slottner. Det tidigare statsrådet Aida Hadžialić (S) tycker att ”det finns värdigare sätt att hylla Sverige på, i hjärtat av dess huvudstad, än genom en krökt flaggstång på Sergel”.
Många håller förmodligen med henne. Andra kan välja att tolka budskapet i, låt oss säga mer sverigedemokratisk riktning. Vad innebär då den bockade stången med dess förlöjligade eller förolämpade flagga? Tänkte konstnären på det?