Ledarkrönika Någon tid innan Donald Trump faktiskt lyckades bli vald till amerikansk presiden för ett år sedant, jämförde jag hans personlighet med ingen mindre än den italienske diktatorn Benito Mussolini. Det var förstås en till stora stycken orättvis jämförelse, det erkände jag redan då, men tråkigt nog var också likheterna fler än vad som lättvindigt kunde viftas bort. Den stora skillnaden mellan Mussolini och Trump var inte deras respektive personligheter, utan helt enkelt skillnaden mellan mellankrigstidens instabila Italien och dagens amerikanska demokrati.

Ett år efter att Trump vann presidentvalet, tvingas jag dock modifiera jämförelsen. Trump är verkligen ingen Mussolini. Han är alldeles för ineffektiv.

Inte för att 20-talets fascistiska effektivtet är något att längta efter, den var ju – just fascistisk. Även om il Duce faktiskt lyckade få tågen att gå i tid och likt ingen (varken förr eller senare) effektivt bekämpade maffian, uppväger det knappast det totalitära förtrycket.

Men vad vissa fruktade vid tiden för Trumps makttillträde, att denne auktoritäre ärkepopulist snabbt skulle omvandla USA i något som möjligen skulle kunna kallas smygfascistisk riktning, har visat sig vara överdrivna farhågor. Trump har ärvt en del av il Duce bombastiska uppträdande, men lite av hans ideologiska drivkraft och knappast något av hans effektivitet.

Fast också det är problematiskt.

En sammanställning, genomförd av det amerikanska mediebolaget NBC, påvisar inte många revolutionära tendenser. Däremot att Trump är vad som på amerikanska kallas ”windbag”, en pratmakare utan förmåga att gå från ord till handling.

Det går visserligen bra för USA, men det beror mest på en sedan företrädaren Barack Obamas självgående ekonomi, inte på vad Trump själv uträttat. Vid ett tillfälle utlovade Trump (vid tiden för sitt tillträde) till exempel 45 000 jobb bara inom gruvindustrin. Det har blivit 800.

Fast även om det kanske inte är hans förtjänst, fungerar åtminstone arbetsmarknaden hyggligt. På nästan alla områden har Trump misslyckats kapitalt.

Istället för breda överenskommelser, har presidenten gjort sig ovän med nästan alla. Inte bara demokrater, utan också republikaner, sina egna ministrar, domare och till och med amerikanska fotbollsspelare. Någon mur till Mexiko har vi (tack och lov) inte sett och inte mindre än tre försök att försvåra för muslimer att besöka Förenta Staterna har ogiltigförklarats i domstolar. Obamacare har urvattnats, men utan att ersättas med något. Republikanerna har majoritet i kongressen, men inbördes oense och Trump har ingen aning om vad som eventuellt ska ersätta Obamacare. De stora investeringar i framför allt infrastruktur som presidenten utlovade på självaste valnatten, lyser i stort sett med sin frånvaro.

Presidenten har visserligen sagt upp det framförhandlade, men inte genomförda, frihandelsavtalet TTP och lagt ett motsvarande TTIP-avtal med EU i frysboxen, men utan att ersätta dem med något substantiellt (inte ens i protektionistisk riktning). Nafta-avtalet med Kanada och Mexiko omförhandlas i snigelfart, medan Trump sade upp det globala klimatavtalet från Paris, uppenbarligen utan att ha insett att detsamma lagligt äger kraft till 2020.

Att presidenten emellanåt fattar beslut han saknar laglig täckning för är förstås pinsamt. Det leder också till att eventuella politiska offensiver ständigt kör fast i juridiska processer. Inte har arbetet heller underlättats av den ständiga kalabaliken kring inkompetenta ministrar och andra medarbetare i Trumps omedelbara närhet. Att presidenten själv far med osanning emellanåt, gör att nyheterna cirklar mellan löje, upprördhet och genuin oro – men sällan handlar om sakpolitik.

Utrikespolitiskt är Trumps tillkortakommanden paradoxalt nog mindre anmärkningsvärda, förmodligen eftersom amerikanska UD och Pentagon vänligt men bestämt lotsat presidenten förbi de värsta grunden. Islamiska staten har bekämpats, Nato bestått och Ryssland hålls på respektingivande avstånd. När presidenten besökte Peking i veckan handlade det mesta om att hålla honom på gott humör, bortse från eventuella tweets och smörja maskineriet bakom hans rygg.

Ungefär som man fordom handskades med en måhända maktfullkomlig men ändå lätt debil monark.

Att presidentens eget kabinett har bestått av goddagspiltar och ideologiskt obalanserade krämartyper, har ytterligare stärkt vad som ibland kallas den djupa staten. Helt enkelt de organisationer och de tjänstemän som får landet att fungera från ena dagen till den andra och inte nödvändigtvis har samma agenda som Vita husets.

I valrörelsen lovade Trump att rensa upp i Washingtons byråkratiska ”träsk”, men utvecklingen har snarast gått i motsatt riktning. Även om lägre tjänstemän kan drabbas av halsstarrig besparingsiver, blir den långsiktiga effekten ändå lätt att de stora federala organisationerna stärker sin ställning på de folkvaldas bekostnad i allmänhet och presidentens i synnerhet.

Sådant är nu inte typiskt för USA, utan kan i varierande utsträckning återfinnas i alla länder, på alla nivåer. I grund och botten är det inte annorlunda än hur oerfarna svenska kommunalpolitiker med otydligt politiskt stöd i fullmäktige, lätt hamnar i händerna på tjänstemännen. Inget fel i det – på kort sikt. Långsiktigt innebär en dylik utveckling emellertid maktförskjutning i mindre transparent riktning.

Problemet med Trump är alltså inte att han är så stark – utan snarare att han är så svag. Förr eller senare brukar sådana situationer leda till såväl missnöje som frustration och allvarliga politiska obalanser – såväl på hemmaplan som internationellt.