Ledarkrönika En skarp ihållande signal ljuder och en stor röd lampa tänds. Vi dyker och strax har vi nått periskopdjup – tolv meter. Genom hörlurarna jag fått låna hörs ett taktfast knatter. Men det är inte lede Fi, utan den lilla följebåten. Vädret i Karlskrona skärgård bjuder nämligen på sol och högsommarvärme, därav en följebåt som ska varna närgångna fritidsbåtar. På ytan syns nämligen inte mycket mer än periskopet strax ovanför vattenytan.

Vi – ett par redaktörer, en riksdagsledamot och några sjömän från Sjöstridsskolan är inbjudna på en heldag tillsammans med besättningen från ubåten HMS Södermanland. Både över och under ytan.

HMS Södermanland byggdes på 80-talet och har därefter successivt moderniserats, framför allt med de världsberömda Stirlingmotorerna, de som är kända för att vara nästan ljudlösa. Den vanliga besättningen är 30 sjömän, just i dag dock något färre. Förutom de ovan nämnda Stirlingmotorerna drivs ubåten av batterier och två hederliga svenska Hedemoradieslar, var och på närmare 1000 hästkrafter. För bekämpning av andra ubåtar och ytstridsfartyg används lätta respektive tunga torpeder. De senare väger nästan ett och ett halvt ton, är sex meter långa och med en diameter på 50 centimer. Bäst är, i motsatt till vad man kan tro, inte att träffa i ett fientligt fartyg i skrovet utan att torpeden detonerar rakt under skeppet, förklarar den vapentekniske officeren. Då lyfts hela fartyget upp och knäcks...

Artikelbild

| Kocken Lukas på sin arbetsplats, den lilla men praktiskt organiserade kabyssen på HMS Södermanland.

Inga vapenövningar står på programmet, att guidas runt i ubåten på 60 meter och 1500 ton är fullt tillräckligt. Det är trångt, så trångt att alla inte ens har sin egen slaf. Var och en har ett eget litet skåp, men de flesta får dela slaf i (små) kojer för flera personer. Det funkar eftersom passtjänst tillämpas. Sex timmars tjänst och sex timmars vila. Hur vet man ens om det är natt eller dag under ytan?

Jo, belysningen anpassas. Dessutom följer måltiderna sedvanligt schema. Alla sjömän ombord har sin viktiga funktion att fylla, men frågan är ändå om inte kocken Lukas är mer oumbärlig än någon annan. Köket är minimalt, men Lukas trivs och hävdar att matlagningen blir bättre än på ytfartyg! I dag blir det kycklingwraps, med smoothies till efterrätt.

Mässen är mysig och, ja, liten. Alla kan inte äta samtidigt. Trots, eller på grund av, trängseln är det lätt att bli lite desorienterad. Längst bak håller maskinteknikerna till. I dag går vi på batteri, men då är det särskilt viktigt att hålla reda på vätgaskoncentrationer som uppstår. Allting är teknisk komplicerat, överallt finns mätare, strömbytare, rör, rattar och spakar. För den som känner den estetiska genren är det dieselpunk på riktigt, fast allt är rent, snyggt och välstädat.

Uppstigningen blir mer dramatisk än dykningen. Det visslar, nej snarare tjuter, när fartygschefen beordrar blåsning av tankarna. Med tryckluft blåser man ut 100 ton vatten och fören stegrar sig lätt. Så är vi ovan ytan och jag får chansen att klättra upp i tornet. Lättare sagt än gjort, åtminstone för den som likt undertecknad tillhör den fysiskt välmående medelåldern. På vägen upp till tornöppningen och solljuset passerar jag bland annat det så kallade akvariet, en fuktdrypande luftsluss där golv och tak utgörs av tunga runda manskapsluckor.

Artikelbild

| Här sover två, dock inte samtidigt.

Jag kommer upp! Och det slår mig hur potentiellt farlig vardagsmiljön är, med utomordentliga möjligheter att inte bara falla långt från lodräta stegar utan också klämma fingrar och slå skallen i nästan vad som helst. Fast för besättningen är arbetsmiljön just vardag.

Naturligtvis – ubåten är byggd för krig, även om spaning är en minst lika viktig uppgift som anfall. Det är allvar nog så det förslår. Men redan i fredstid är det en arbetsplats utan många av de, bokstavligen eller bildligen, vadderade hörn som vi andra är vana vid. Samtidigt som säkerheten är rigorös (jag har som gäst aldrig varit en på en så noggrann säkerhetsgenomgång), är alla beroende av varandra och utrymmet för slarv är litet. Kort sagt, hur häftigt och spännande ubåtslivet än är, finns det inget utrymme för äventyrare och vildhjärnor. Istället premieras egenskaper som lugn, stresstålighet och det som brukar kallas social kompetens.

Artikelbild

| Lockelsen blev för stor...

Många är unga ombord på HMS Södermanland. Ändå är det en av de mest vuxna arbetsplatser jag någonsin besökt.