Ledare Katastrof är ett missbrukat ord. Men efter den förödande brand som förstörde den sågtandsformade Kopparhammaren i Norrköpings industrilandskap, är det svårt att beskriva känslan på annat sätt. Byggnaden i fråga var inte uråldrig, det är inte en medeltida kyrka vi talar om. Men byggnaden var unik och representerade en arkitektur som en gång var ganska vanlig, men just därigenom rivits bort i det moderna Sverige.

Vad som orsakade branden är i nuläget osäkert och inte utan anledning går misstankarna i kriminell riktning. Dagens brandskyddsbestämmelser är rigorösa, samtidigt som Norrköping länge plågats av nattliga explosioner med oklart ursprung.

Samtidigt bör vi – trots allt – hyfsa katastrofbegreppet som sådant! För ingen dödades eller skadades, varken svårt eller lindrigt. Tack var brandkårens raska insats räddades kringliggande byggnader och för företagen i området har påverkan varit minimal. De andra företagen vill säga, för restaurangen och nattklubben Kopparhammaren brann ju ner till grunden. För ägare och anställda är det en personlig tragedi.

Frågan är om det över huvud taget går att bygga upp Kopparhammaren igen, eller om det är nödvändigt att riva också ruinerna. Fast frågan är fel ställd. Påsken om något är väl rätta tiden att påminnas om uppståndelsens hopp! Frågan är i den meningen hur mycket som av ruinerna som går att återanvända.

Jämte den kollektiva sorgen över ett förlorat kulturarv, infinner sig dock en obehagskänsla inför framtiden. Samma obehagskänsla som när Femöresbron visade sig bortom räddning. Att återuppbygga densamma var nämligen inte självklart, åtminstone inte i samma stil som den gamla.

I dylika situationer dyker kulturarvets schackrare gärna upp, dödgrävare som ser utmärkt möjlighet att sprida modernitetens lov nu när det ändå inte finns något att bevara! Femöresbron kommer att ersättas av en "liknande" bro, dock avpassad efter dagens förutsättningar. Vi har nog alla anledning att frukta för vad det kan innebära.

Vilka förfärligheter riskerar vi inte att få se byggas på Kopparhammarens aska?

Under alla omständigheter är branden en påminnelse om hur skört kulturarvet är. För på ett sätt är byggnaden borta, en rekonstruktion blir inte något original. Just av den anledningen bör vi vara försiktiga när rivningshysteri med jämna politiska mellanrum breder ut sig. Det gäller inte bara Norrköping, lärdomen är allmän. Som i Stockholm där byggplanerna för det famösa nya Nobelcentret innebär att Tullhuset från 1874 kommer att rivas, trots att det klassats som särskilt värdefullt att bevara.