Ledare Statsminister Stefan Löfven intervjuades nyligen i Kyrkans tidning. Intervjun handlade om det kommande kyrkovalet. Att det är just statsministern som intervjuas visar hur skevt det politiska kyrkovalet är.

Det är nu drygt 17 år sedan Svenska kyrkan skildes från staten, i en inte helt gynnsam skilsmässa för kyrkans del.

Valen till kyrkomötet och andra beslutande organ fortgår och stolarna fylls till stor del av politiker. Vissa partier har lagt till ”i Svenska kyrkan” efter sina partinamn för att markera att det inte är partiet som ställer upp till val utan medlemmar i dessa partier. Men det är likväl socialdemokrater, moderater, centerpartister och så vidare; somliga är aktiva kyrkobesökare, andra inte. Men varför ska överhuvudtaget politiska partier vara med och bestämma i ett fristående trossamfund?

Partiernas intresse för kyrkopolitiken är fortfarande stort. Precis som statsministern uttrycker det i intervjun är det omkring 100 000 svenskar som sjunger i en kyrkokör och kyrkan förvaltar fortfarande avsevärda tillgångar av skog och mark. Det är dessutom Sveriges största medlemsorganisation. Pengar och inflytande med andra ord, sådant släpper man inte frivilligt.

Och inflytande vill Stefan Löfven ha. Det låter nästan som om kyrkan var en statlig myndighet och att ecklesiastikdepartementet alltjämt var i bruk. I intervjun säger han bland annat att ingen som vill fortsätta vara präst i Svenska kyrkan av ”trosskäl” ska kunna motsätta sig att viga samkönade par och jämför det med barnmorskor som av samvetsskäl inte vill utföra aborter. Med andra ord säger han att de präster som inte vill följa S-linjen – utan följa sitt samvete i denna fråga – ska få sparken. Det innebär också att de som ska prästvigas måste ställa upp på Löfvens krav. Det är orimliga krav från en statsminister.

När Svenska kyrkan 2009 beslutade att viga samkönade par var det med villkoret att de präster som av samvetsskäl anser att de inte kan utföra denna handling skulle slippa. Socialdemokraterna motionerade vid förra årets kyrkomöte att alla präster ska viga samkönade par, men den gången avslogs motionen.

Att lägga sig i den interna ordningen i ett fristående trossamfund är ett rejält demokratiskt övertramp. Det är ett slag mot både religions- och föreningsfriheten. Det visar dock på vilken syn statsministern och Socialdemokraterna har på Svenska kyrkan. Det känns ganska avlägset att han skulle ställa samma krav på Jehovas Vittnen eller för den delen Islamic Center i Malmö, som också är fria trossamfund med vigselrätt.

Politikerna har uppenbarligen inga större intressen av förhållandet mellan politiken och Svenska kyrkan ska förändras. Men om Svenska kyrkan ska bli ett fristående trossamfund på riktigt krävs det att kyrkans ledning sätter ner foten. Annars riskerar den här märkliga relationen att fortgå och statsministrar och andra politiker kommer inte att dra sig från att ställa krav.