Ledarkrönika Ratko Mladic, militär befälhavare för ”Republika Srpska” under 90-talets jugoslaviska upplösningskriget, har dömts till livstids fängelse av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Det är förstås en glädjande dom i sig. Rättvisa har skipats, i någon mån. Mladic döms för folkmord i Srebrenica och grova brott mot såväl mänskligheten som krigets lagar och seder.

Hans chef Radovan Karadzic kom undan med ”bara” 40 års fängelse. Skillnaden i straff avspeglar att Karadzic må ha varit den högste politiske ledaren, men i praktiken var det framför allt Mladic som bestämde.

I andra fall är det svårare att väcka åtal. När brottet handlar om underlåtelsesynder.

Jugoslaviens blodiga sönderfall chockade många européer och var måhända svårt att förutse. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, men betydligt svårare att göra rimliga prognoser på ett tidigt stadium. I synnerhet som det jugoslaviska sammanbrottet följde på östblockets i övrigt relativt fredliga upplösning.

När kriget väl var ett faktum, är det emellertid uppenbart att de flesta statsledningar i Europa gjorde sitt bästa för att undvika inblandning. Därmed hamnade man ofrånkomligt i efterhand i förhållande till utvecklingen på marken i Kroatien och framför allt Bosnien-Hercegovina. Fredsförhandlingar inleddes, men EU (före 1993 EG) visade sig snart vara en papperstiger, utan varken förmåga eller framför allt vilja att göra något substantiellt, samtidigt som många stater blockerade varandra.

Förhoppningar ställdes på FN, som emellertid visade sig från en mindre smickrande sida. Jo, fredsbevarande trupper kom på plats – bland annat svenska. De gjorde ofta en utomordentlig insats. Att effekten inte blev bättre berodde på att de aldrig gavs chansen att agera efter egen förmåga. Nervösa politiker och tjänstemän utan förståelse för militära realiteter gjorde att folkmordet på bosniaker (bosniska muslimer) måhända bromsades, men inte mycket mer.

Värre än så – förhandlingarna anpassades av inbillat realpolitiska skäl till utvecklingen på slagfältet. Snarare än att göra främst den bosnienserbiska ledningen mer förhandlingsvillig, belönades densamma i praktiken när de militära operationerna gick deras väg. Många idéer av liten reell betydelse, till exempel förslagen om kantonisering, debatterades på en närmast akademisk nivå – allt medan folkfördrivningen fortgick i by efter by i Bosnien-Hercegovina och Sarajevo försmäktade under den bosnienserbiska terrorkrigföringen.

Inte ens FN:s sista hopp, så kallade skyddade zoner, fyllde sin funktion. I Srebrenica hade tiotusentals bosniaker sökt tillflykt och skulle skyddas av en underbemannad, underundrustad holländsk FN-kontingent – som dessutom saknade politisk uppbackning. FN kapitulerade och Mladic kunde fira ytterligare en seger. Därefter fördrevs alla bosniaker, men först efter att män och tonårspojkar i vapenför ålder avskiljts. Över 8 000 mördades kallblodigt och på sätt och vis med omvärldens goda minne.

Fast nu hade Mladic gått ett steg för långt och, som vanligt, föll det på USA att rädda européerna från sig själva. 30 augusti 1995 inledde Nato under amerikansk ledning Operation Deliberate Force – kraftiga flyganfall som till sist tvingade den bosnienserbiska sidan att skriva på Dayton-avtalet. Karadzic och Mladic med flera tvingades fly (men kunde länge hålla sig undan rättvisan). En sak lyckades krigsförbrytarna dessutom med: den etniska rensningen. Den kommer att bestå. Ingen ska inbilla sig något annat efter ett kvarts sekel.

Hade Europa varit lite mer enat och framför allt letts av regeringar befriade från pacifistisk gottköpsmentalitet, hade Mladic förhoppningsvis aldrig ställts inför rätta för folkmordet i Srebrenica! Han hade nämligen aldrig hunnit så långt i sitt blodiga värv. Det hade varit möjligt att stoppa folkfördrivningen på ett tidigt stadium med relativt små medel, svårare än så var inte den militära utmaningen. Inte någon söndagspromenad förvisso, men inte heller något världskrig. Folkmordet hade aldrig materialiserats. Om bara den politiska viljan och kompetensen funnits.